Tillfälligt mobilnummer

Tänke bara meddela att jag nu under en veckas tid kommer att ha ett tillfälligt mobilnummer, p.g.a. flytt mellan abonnemang, så om ni vill nå mig finns jag på:

073-515 46 44

Molgan och Gullars

Ni vet, när det verkligen är varmt inombords och skratt bubblar alldeles nära ytan, redo att släppas lös när tillfälle ges; det är som en galskap, känns det som, när man cyklar runt och ser ut som om en hemlig Molgan nyligen berättat ett tokroligt skämt.

Mycket av glädjen ligger i att jag haft min kära vän Marianne på besök och att jag fick träffa ett gäng fina vänner till henne. Uppsala blir än mer spännande med dem som sällskap! Sedan så blev jag introducerad till Gullars, den gula kycklingen från norsk barn-TV, närmare bestämt från Bergen. Kika gärna på videon nere under fliken "Humor" på höger sida.

Hjemmeoppgave 9

Jag är hemma idag och skriver och kanske kan man säga att jag har varit produktiv? Ja, om jag påstår det så är det så. För fallet är sådant att jag nu har påbörjat min nionde och sista hemuppgift till Norska: Språk och kultur, 10 p. Just precis, endast 10 poäng och ändå förväntas man producera och genomföra nio hemuppgifter utöver tentamen som ska vara ca 40% av hela kursen. D.v.s. att hemuppgifterna avgör mest vilken betygsgrad det blir i slutändan, men att tentan kanske kan väga upp eller ner något beroende på om det finns tvivel någonstans.

Men, men, betyg är en andrahandssak. Ett mål att sikta mot, sen om det når ända dit är det ju kanon, för det är godkänt som ändå är viktigast att få. Högre än så är bonus.

Den sista uppgiften är norsk skönlitteratur, valfri sådan och jag har därför valt Edvard Hoems Mors og fars historie, som är på nynorsk samt Elling nr 2, Fugledansen, av Ingvar Ambjørnsen, som är skriven på bokmål. Samtidigt som jag läser och skriver om de här böckerna läser och analyserar jag Herbjørg Wassmos Karnas arv, den tredje boken om Dina och hennes efterföljande, och Kolbjørn Hauges Død mann i boks, "nynorsk vestlandskrim". De sistnämnda hör till kursen Norska 2, fördjupningskurs i praktiskt bruk av skriven norska.

Jag har att göra, det är väl i princip det jag menar. Men, en sak i taget så går det nog. Nu ska jag ut en sväng på promenad för att få luft och rensa uppe bland de små grå.

Fyra fantastiska dagar

När 17. mai-kvällen var slut satt Marianne och jag helt glada och lyckliga, utöver övertröttheten, och funderade över vad man tar sig för ibland. Det är snabba beslut och ogenomtänkta idéer - men likväl slutar det kanoners. Den översta bilden här är alltså jag och Svante som viftar med en varsin vacker norsk flagga. Vi åt gelé så det stod härliga till.

Hurra for 17.mai! En nordmann(kvinne!!) syntes det var topp å feire 17.mai i Sverige. Okkupere Stockholms gater med vårt laaange tog, og kom gratis inn på Skansen!! :) Traff til og med kjensfolk, som man alltid gjør den dagen. I tillegg fikk jeg en ny venn, Svante. Han inviterte vi hjem til gelé. Det er en viktig 17.mai tradisjon. Hjemme lager mamma rød gelé, med krem og blå druer som pynt - ja, det blir et flagg! :D Derfor var gelén en viktig del av vår 17.mai dag, til og med i Sverige! Ja vi elsker fikk jeg synge også, selv om det var på Skansen med utsikt over Stockolm! Kan si med sikkerhet: Det er deilig og være Norsk, i Sverige. Til og med på 17.mai! :)

- Marianne -

Ett gästbidrag om dagen från Marianne, som för övrigt lämnar mig idag för en konferens i Märsta. Det är inte långt dit, men det har varit så fantastiskt fint att ha henne här i så lång tid!

Den 18 maj var det 40-årskalas för faster Maggan. Trevligt, trevligt. En fin dag i slutändan, trots trötthet i fötter efter en lång gårdagspromenad till Skansen. Barnen, de små liven, alla dessa kusiner - överallt är de, men så helt plötsligt är de borta och lugnet lägger sig. Stillhet.

19 maj var en vilodag, egentligen inte så mycket som var planerat, utan mest fritt strövande runt Uppsala stad, inklusive nästan ingen shopping alls. Vi är inte så bra på sådant, varken jag eller Marianne, nämligen. Däremot vet jag att Josef är bra på det här med te, så dit gick vi för att fika en stund, vilket blev en längre stund än väntat, fast likväl trevligt och gott sällskap. Film hyrdes på kvällen, "The Holiday". Passade ypperligt till dagens stämning, en jentefilm. Men, vad gör det när vi själva är jäntor i mannfolkens värld?

Idag, den 20 maj, slog vi på stort och gjorde ett studiebesök på Livets Ord. Maffigt och mycket treklang, ännu mer Amen och mest en massa applåder till höger och vänster. Vilket är festligt i sig till en början, men sen blir det sus i örongångarna och det är mindre festligt. Jag träffade i alla fall en gammal bekant (eller det kanske är att ta i, men åtminstone en jag träffat förut), efter mötet. En Jens som ju bodde i Dehradun, Indien, samtidigt som vi, jag och mina kamrater från U-landslinjen på Hålland 2004-05. Han kom ihåg mig, om än inte personligen, kanske mer som en i gänget.

Nu får det inte bli så mycket längre. Jag måste dricka kaffe och sen ska vi till tåget, Marianne och jag.

17. mai-tog til Skansen

Åh, det här kan inte beskrivas i sin korthet, oh nej. Det var en sådan dag i Stockholm och slutet på den blev ännu bättre än väntat, med gelé och en nyfunnen vän som kom med och hjälpte mig och Marianne att äta.

Vilken dag. Den bästa 17. mai hittils. Jag berättar mer sen, det lovar jag; och Svante, om du läser detta: Tack för att du förgyllde vår afton!

Jag vet inte om jag vill bli norsk, men en sak är säker: Går man runt med en norsk flagga i Stockholm så är det troligt att man blir tagen för att vara norsk.

Sull-Fia

Mat.

Tidigt i livet insåg jag glädjen i mat.

Först bröstmjölken, sedan gröt och där stannade det.

Gröt.

ÄT MER GRÖT.

(Eller för all del: Pasta)

Guld i Avesta

Mitt hem är i Uppsala, men hemma är också Avesta och här är jag nu. Det är söndag och jag känner inte för att sitta med norsk-pluggeriet alls. Det känns som att det kan gå ganska bra, trots allt, men det kan alltid bli bättre.

Min vän Anders skrev i sin blogg att ett annat sätt att säga att man förlovat sig är att man är ringmärkt. Jag är inte ringmärkt än, men likväl har jag en ring på mitt finger. En guldring. Den låg i en kökslåda bland en massa skräp hemma hos mormor och jag tänkte att lite Svinto nog kunde liva upp den lite - och jodå, nog levde den efter en stunds putsande. Så pass att jag kunde utläsa ett klart och tydligt 18 K.

Bilden idag är från ett kalas där jag hade min älskade Eivor i knät och en Andreas till vänster om mig. Guld värt, det också.

Myror

Jag är nyss hemkommen från min sista ordinära lektion i Norska: Språk och kultur, i alla fall den sista innan tentamen nästa onsdag, den 16 maj. Det är en vecka dit och om jag påstod att allt är lugnt i tanken kring detta med tenta så skulle det vara ren lögn.

Det som lugnar och ger ro i själen i nuläget är umgänge. Vill du förresten veta något spännande? Eller snarare otäckt, kanske. Jo, så här: Igår cyklade jag hem i ett tillstånd av trötthet som sällan är skådat. Från mina ögon verkade världen vara ett myller av myror, människor små överallt, som sprang och yrade runt. Vid stationen klev jag av cykeln och gick, klarade inte att parera mellan alla cyklar som står parkerade. Men, likväl, medan jag gick slog det mig att tröttheten slår ut sinnesrörelser och förstärker nattens (o)ljud. I mitt huvud gick allt för fort, inget vettigt registrerades och när jag kommit över alla spår och börjat cykla igen fick jag koncentrera mig järnet för att komma hem i någelunda gott skick. Som om jag hade ölat hela aftonen.

Tänk vad kroppen har sina egna regler. Och tänk så skönt det är med folk som tänker på en ibland, kanske något i stil med: "hoppas det går väl för hon Flickan Holm nu!" Och jodå. Hittils har det gått väl. Men nu ska jag sova middag, så att denna afton inte blir lika vilsen som gårdagen.

Jag har dig kär

"I was aware that my reading might seem a little rambling, but I felt there was some logic to it, and people were tolerant. Truly, I think they would have listened to me all day. It occured to me that such patience might be the better part of love." (Animal Dreams, Barbara Kingsolver)

Mitt sätt att uttrycka mig är inte helt klart alltid. Som att jag tänker medan jag pratar och det jag säger kan misstolkas eftersom jag inte helt tänkt färdigt. Det jag nu under våren inte haft vett att säga tydligt nog är att jag tycker oändligt mycket om er som finns omkring mig. Att jag saknar någon och säger det, eller att Uppsala om sommaren är tomt för att nära och kära lämnar stan, är ett annat sätt att säga att jag uppskattar sällskapet. Mycket.

Just nu är jag månne inte mig själv helt, eller så är jag det, i ny förpackning. Men hjärtat slår likväl och jag vill uttrycka glädjen i att ha er sköna människor i min närhet. Talet och skriften vacklar ibland, jag vet, men innerst inne finns du, fina vän, och jag har dig kär. Ni vänner, ni är mig kära.

Att bära varandras bördor

Vad man bär med sig i livet är från början inte så mycket. Den lilla lilla ryggsäcken som de där små människorna kånkar runt på utan anledning, men något slags innehåll vill vi ju alla ha, inte sant? Jag tillhör ryggsäcksfolket, och därmed inte sagt att jag reser med full packning alltid, dock tillräckligt ofta för att veta hur det känns när man axlat tunga bördor en hel dag.

Den lilla lilla skottkärran får här symbolisera både den tunga bördan och den lätta bördan. Stenarna i botten tynger ner hela ekipaget och pinnarna som ligger ovanpå tillför inte något extra egentligen när det redan är så pass tungt. För den lilla lilla människan kan en stenfylld kärra vara toppen på Mt. Everest - eller något annat ouppnåeligt mål. Samtidigt är det trots allt en skottkärra. Den är tillverkad för att hjälpa människan, såväl den lilla som den stora.

När jag vaknade imorse vid 06.00, en helt vanlig söndag, låg jag och funderade över vad man bär med sig och vad nytta sakerna kan i vid olika tillfällen. Idag är en sådan där dag då jag skulle ta fram den lilla lilla ryggsäcken och bara packa ner det nödvändigaste. Den tunga packningen fick på något sätt lastas av under gårdagen; en stor skottkärra med skräp kördes iväg in i skogen. Mycket för att det var min födelsedag, men mest för att jag fick fira den med fina vänner som delade min börda, bar lite av det som tyngde mina axlar och kramade om mig hårt.

Livet går vidare. Det är så bara. Sorg och saknad är där, tillsammans med minnen av glädje och skratt.

Mormor

Augusti 2003:

Mormor bad mig ta kort på henne och ett av marsvinen, Tim eller Tom. Kommer inte ihåg nu vem av dem det är hon håller i på bilden, men det spelar mindre roll. Det som spelar roll är att hon faktiskt ställde upp på bild, men som sagt, man fick ta chansen när den kom, för det var marsvinet som skulle fotas i första hand, sa hon.

Tomt - In Memoriam

Svenskans rikedom av ord som ser likadana ut, men som uttalas olika och därför får olik betydelse kan exemplifieras med ordet tomt. Utan att gå in djupare i dess semantiska ursprung tänker jag direkt koppla de båda samman ett ögonblick: tomt på tomten. Tomt på mänskligt liv - Mormors liv. Men tomten lever vidare även efter att hon har gått, för det såg hon till att det skulle göra.

Trädgården betydde mycket. Växter och buskar, rosorna som slog ut i blom varje sommar, kungsliljorna i sin prakt och allt det andra som fick liv så fort hon tog sig en sväng runt landen med vattenkannan. Att gå med henne och se glädjen i ögonen hos henne när hon fick ta hand om sin älskade trädgård kom med åren att vara rogivande och oerhört värdefullt. Vi gick där tillsammans upp och ner längs den grusade gången och småpratade och hon vattnade rikligt, ibland så rikligt att jag fasade för den stackars blommans framtid, men hon hade full koll, det var ju hennes trädgård - hennes liv och växterna var hennes skyddslingar.

Djuren har också haft stor betydelse och jag har ingen aning om hur många djur som varit i hennes vård. Katterna, där Gustav "Gusti" var den som satte mest spår. Han fick omsorg och kärlek, ömhet och närhet och framför allt god mat. Precis som Katten Gustav/Garfield, och likheten de emellan var slående i pälsen likaså. Ett annat kärt sällskap var Astrid, sköldpaddan, som fick ränna runt fritt på nedervåningen. "Motion är bra och viktigt", sa mormor. De sista åren fanns inte ork för så många djur i huset längre, så det fick räcka med fyra småfåglar och två marsvin, Tim och Tom: "Jag döpte de efter den där katten och musen du vet." Delvis rätt, men vad gör det? Fågeln som till slut var hennes enda sällskap på heltid där hemma, Kalle, var aldrig bortglömd. Hon sjöng för honom varje kväll innan lyset släcktes, "Gud som haver barnen kär", och han lyssnade stilla och böjde huvudet medan han studerade henne.

Jag fick möjligheten en sommar att rensa hennes rosenbuskar, kanske som en snäll gest för att jag hade hjälpt henne med insomningsbestyret gällande Tim och Tom genom att ta dem till veterinären; eller kanske inte alls just därför. Det var inte nödvändigt att fråga varför, det vara bara att göra det hon sa. Kanske kom vår relation de sista åren att fördjupas för att jag kunde göra det praktiska arbetet som hon gärna hade gjort om hon bara kunnat. Hon accepterade inte ett "Jag kan inte göra det där!" förrän man hade provat, som när jag skulle sy hennes gardiner och tyget bara gled iväg åt alla håll. Det gick inte och jag bad henne ta hjälp av någon som faktiskt kan och vill lägga tid på eländet. Hon uppskattade ärlighet och jag slapp sy gardinerna, men därimot både kunde och ville jag sy resår i några par byxor åt henne. "Det är viktigare", sa hon. Men, tillbaka till de där rosenbuskarna jag skulle rensa. Jag hann inte mer än ut på gården förrän hon ropade från hallen: "Du vet vad som finns under rosenbuskarna? - Jord?, svarade jag. - Nej, myror. "

Det är inte lätt att vara rädd för myror när ens mormor dessutom utnyttjar det till sin fördel, ty hennes rosenbuskar slapp undan mig och det var nog för deras bästa. Mormor bara skrockade där inifrån.

När jag sitter här hemma och minns, med många koppar te bakom mig vid det här laget, kan jag inte låta bli att le. Det är så mycket fint vi alla fått vara med om med henne. Hon har aldrig någonsin gjort eller sagt något för att skada någon annan. Alla kvällsstunder med te och mackor, hon sittandes i sin stol på sin plats, tekannan, välfylld och väldraget innehåll, alltid svart te, engelskt, alltid med mjölk i. Kopp efter kopp; den bruna kannan fylldes ibland på ännu en gång, beroende på hur många vi var.

Det här är inte en nog rättvis bild av mormor, det kan det heller inte bli, för en människa har så många olika sidor. Det går inte att beskriva varenda en av dessa. Inte här, inte i skrift. Hon var aktiv i så många olika sammanhang, stöttade Röda Korset och flera andra organisationer och fanns där för människor som behövde stöd och omsorg. Så mycket som jag inte ens vet om, för det var inget hon skröt om eller behövde upphöja till skyarna. Hon gav av sig själv för att hon ville.

Hon var en pärla, trots att hon inte ville vara med på bild. Fast det är å andra sidan inte lätt att fånga en pärla, särskilt inte en av de allra finaste.

Pred. 3:1-8