Söndag, det är idag det, men inte så länge till. Hela den här dagen har varit fantastiskt bra och kroppen mår bra igen, förkylningen är i princip borta. Benen värkte bokstavligt talat för att jag inte fått röra mig på flera dagar. Det var dags för den där turen jag så längat efter och endast sett som en eventuell händelse i ett framtida liv.Tänkte som så att det trots allt är söndag och då allt är stängt på stan och vädret bjöd på sol och det var vindstilla var det ingen idé att sitta hemma och dega. Jag plockade på mig vandringsutstyrsel och tog bussen in till centrum och fotade allt på min väg, nästan, för att ha som minne om det är få dagar med sol hädanefter.
Jag började min vandring mot högre höjder ovetandes om att jag faktiskt gick rätt väg för att komma upp på Fløyfjellet (400 möh), trots att jag inte hade tillgång till karta just då. En kvinna följde efter mig en rejäl bit och hon var klädd för vandring så jag lät henne knata förbi mig och följde sedan efter henne istället. Hon valde en fin väg upp mot toppen. Man kan ta Fløybanen, linbanebuss-liknande, hela vägen om man så önskar och har behov för det, men jag gick vidare och kom till slut upp.
Väl uppe var snön vit och massiv. Folket såg ut som alpmänniskor, med barnvagnar både till höger och vänster, terrängvarianten förstås, som klarar vandringen uppför. Kanske är 400 meter inte så mycket när det kommer till kritan, men jag tycker att det helt klart var värt en timmes hyfsat snabb vandring en söndag. Skön avkoppling och trevligt sällskap = alla andra knatande människor på väg både uppför och nerför. Harmonin är åter i mitt liv. 
Utsikten då? Jodå, den går inte av för hackor! Nej, snarare ett enormt "wow" och fler med mig som hummade med i ett "aha, ja, mmhh!". Mest norrmän, kanske därav kortstavingarna? Det korthuggna, som inte behöver mer än så för att uttrycka gillande.
