Mitt sista smultron

Igår, den 28 oktober, plockade jag ett moget och vackert smultron - kanske det sista? Det vore inte helt otänkbart, om man tänker på antalet frostnätter som bör öka med höstens intåg.

Vad jag nu ska göra med mitt balkongsittande till nästa vår är inte lätt att veta, för jag ska minsann iväg utomlands jag, till vårt kära grannland i väst.

"Fjell-Noreg, du gufs av det norske [...]"

Där kanske jag blir kvar, för bättre fjäll får man leta efter och troligen kan jag undslippa att behöva ta mig med nattåg för att gå på tur en helg.

Nåväl. Först ska här ordnas med ett och annat. Idag börjar fornisländskan och jag har en god del att läsa till andra kurser. Samtidigt känns det oerhört bra alltihop, för jag vill hävda att jag är på rätt plats i rätt tid.

SVC- SVO- SVT

Rörigt det där med förkortningar. Har svårt att precisera vad det är som gör det, men ett är säkert: Ordningen är som följer:

1. SVC
För att Språkvetenskapligt Centrum är ett andra hem.

2. SVO
För att Subjekt kommer före Verb som kommer före Objekt, oavsett om det är direkt eller indirekt. Heja Sverige och svenskan.

3. SVT
För att Sträckan i evig tid kan beräknas om man multiplicerar Hastigheten med Tiden.

Tre st var vi för en stund sedan, men nu befinner sig endast två här. Jag går nu, vilket betyder att ensamheten blir stor för den kvarvarande. Godnatt.

Vånda

Det är något med tåg som gör mig nervös - antagligen resan i sig. Resande ja. Varje dag korsar jag rälsen på väg mot äventyr på Språkvetenskapligt Centrum - och varje dag önskar jag att jag hade möjlighet att resa mer, hoppa på tåget till var-som-helst och inte bekymra mig om vare sig det ena eller det andra. Men nej, jag cyklar bort mot Engelska parken och tåget åker vidare, fullt av passagerare som mer eller mindre önskar att de hade sluppit resa alls.

Likväl, varje gång, de få gånger jag faktiskt åker till stationen för åka med ett tåg, kommer resenärångesten. Den är här nu, ångesten, eller nervositeten om man så vill, och jag tänker därför vara extra tidigt ute för att inte missa något som helst tåg någonstans. Sånn er det.

Say a little prayer.

Ett fall för riksantikvarieämbetet

Denna övergivna runsten i Harbo sn har alldeles för länge fått vila på öppen åker, dåligt ifylld och smutsig ända ner i runrötterna. Beläggningar som med lätthet fås bort om man ger den vad den förtjänar i form av omsorg.

Jag och mina vapenbröder gjorde en långtur ut på landet för att beskåda denna guldklimp till fornminne och nog tycker jag att det är ett sant nöje, detta med att bege sig iväg ut med bil för att finna inristningar som är bortom allt vad annars anses spännande med studentliv.

Vår gode vän Öpir har igen varit framme, men framhävt sig själv ordentligt och tydligt på sidan av stenen, inte i själva ormristningen på framsidan. Öpir, skrikaren, "YbiR", har på denna sten nämnt en blandning av låg- och högstatusnamn, dock har vi förstås med det som krävs för att en ristning inte källkritiskt ska falla i bedömningen, nämligen det klasssiska: X reste Y efter Z, sin släkting. Äktheten är tydlig. Det finns emellertid ett gäng hum-bum-flum-stenar i Våla hd, enligt forskarna, där det är ristningar som inte betyder ett jota, utan står där för att någon ville ha en runsten i sin egen hembygd och såg därför till att få en, med eller utan budskap. Det viktigaste låg kanske i bygdens ära och inte i själva run-innehållet.

Storheten i dessa stenar, som i tusental står och faller runtom i vårt land och i grannländerna, växer med vetskapen om dem. Jag kan väl inte påstå att jag direkt föll för runtolkning i den mån man fick någon information om det i grundskolan. Däremot har jag här i Uppsala fått otaliga tillfällen att lära mig mer och det gör jag gärna. Det är fortfarande inte min största passion, men det går att använda sig av runstenar för att komma åt dialektala skillnader, ljudutvecklingar åt olika håll och annat intressant, vilket nog kan kan sägas är det jag härjar med mest i dessa dagar: dialekter och dialektala skillnader sett till språkhistorien.

Säg, är det inte vackert att se på? Ristningar som har stått sedan 1000-1100-tal och som kommer att minna om forna tider en lång tid framöver.