Mitt sista smultron

Igår, den 28 oktober, plockade jag ett moget och vackert smultron - kanske det sista? Det vore inte helt otänkbart, om man tänker på antalet frostnätter som bör öka med höstens intåg.

Vad jag nu ska göra med mitt balkongsittande till nästa vår är inte lätt att veta, för jag ska minsann iväg utomlands jag, till vårt kära grannland i väst.

"Fjell-Noreg, du gufs av det norske [...]"

Där kanske jag blir kvar, för bättre fjäll får man leta efter och troligen kan jag undslippa att behöva ta mig med nattåg för att gå på tur en helg.

Nåväl. Först ska här ordnas med ett och annat. Idag börjar fornisländskan och jag har en god del att läsa till andra kurser. Samtidigt känns det oerhört bra alltihop, för jag vill hävda att jag är på rätt plats i rätt tid.

SVC- SVO- SVT

Rörigt det där med förkortningar. Har svårt att precisera vad det är som gör det, men ett är säkert: Ordningen är som följer:

1. SVC
För att Språkvetenskapligt Centrum är ett andra hem.

2. SVO
För att Subjekt kommer före Verb som kommer före Objekt, oavsett om det är direkt eller indirekt. Heja Sverige och svenskan.

3. SVT
För att Sträckan i evig tid kan beräknas om man multiplicerar Hastigheten med Tiden.

Tre st var vi för en stund sedan, men nu befinner sig endast två här. Jag går nu, vilket betyder att ensamheten blir stor för den kvarvarande. Godnatt.

Vånda

Det är något med tåg som gör mig nervös - antagligen resan i sig. Resande ja. Varje dag korsar jag rälsen på väg mot äventyr på Språkvetenskapligt Centrum - och varje dag önskar jag att jag hade möjlighet att resa mer, hoppa på tåget till var-som-helst och inte bekymra mig om vare sig det ena eller det andra. Men nej, jag cyklar bort mot Engelska parken och tåget åker vidare, fullt av passagerare som mer eller mindre önskar att de hade sluppit resa alls.

Likväl, varje gång, de få gånger jag faktiskt åker till stationen för åka med ett tåg, kommer resenärångesten. Den är här nu, ångesten, eller nervositeten om man så vill, och jag tänker därför vara extra tidigt ute för att inte missa något som helst tåg någonstans. Sånn er det.

Say a little prayer.

Ett fall för riksantikvarieämbetet

Denna övergivna runsten i Harbo sn har alldeles för länge fått vila på öppen åker, dåligt ifylld och smutsig ända ner i runrötterna. Beläggningar som med lätthet fås bort om man ger den vad den förtjänar i form av omsorg.

Jag och mina vapenbröder gjorde en långtur ut på landet för att beskåda denna guldklimp till fornminne och nog tycker jag att det är ett sant nöje, detta med att bege sig iväg ut med bil för att finna inristningar som är bortom allt vad annars anses spännande med studentliv.

Vår gode vän Öpir har igen varit framme, men framhävt sig själv ordentligt och tydligt på sidan av stenen, inte i själva ormristningen på framsidan. Öpir, skrikaren, "YbiR", har på denna sten nämnt en blandning av låg- och högstatusnamn, dock har vi förstås med det som krävs för att en ristning inte källkritiskt ska falla i bedömningen, nämligen det klasssiska: X reste Y efter Z, sin släkting. Äktheten är tydlig. Det finns emellertid ett gäng hum-bum-flum-stenar i Våla hd, enligt forskarna, där det är ristningar som inte betyder ett jota, utan står där för att någon ville ha en runsten i sin egen hembygd och såg därför till att få en, med eller utan budskap. Det viktigaste låg kanske i bygdens ära och inte i själva run-innehållet.

Storheten i dessa stenar, som i tusental står och faller runtom i vårt land och i grannländerna, växer med vetskapen om dem. Jag kan väl inte påstå att jag direkt föll för runtolkning i den mån man fick någon information om det i grundskolan. Däremot har jag här i Uppsala fått otaliga tillfällen att lära mig mer och det gör jag gärna. Det är fortfarande inte min största passion, men det går att använda sig av runstenar för att komma åt dialektala skillnader, ljudutvecklingar åt olika håll och annat intressant, vilket nog kan kan sägas är det jag härjar med mest i dessa dagar: dialekter och dialektala skillnader sett till språkhistorien.

Säg, är det inte vackert att se på? Ristningar som har stått sedan 1000-1100-tal och som kommer att minna om forna tider en lång tid framöver.

Vi kräver långbord

Við verðum alltaf í bandi. Alltaf.

eller: "We'll always be together", från filmen Grease.

Uppsala, ljuva Uppsala. Speciellt om hösten, färgerna som slår emot mig när jag knatar runt bland fallna löv under svajande trädkronor slår alla tidpunkter. Nog är våren vacker, på sitt sätt, men som någon uttryckte det gällande alla färger på hösten så håller jag med om att sommarens grönska har gett en bättre grund för naturens fulla prakt i september.

Och jag önskar så att det får bli en välvillig termin, en som inte helt tar musten ur mig och bryter ner mig likt ett asplöv under frostiga vinterkängor. Det ser dock ljust ut, för det har börjat bra och kan bli så oerhört mycket bättre efter hand.

Kvällar i Eriksberg, Top-Modlande och Tönt-Modlande, samt en Glasgång som egentligen enbart ett fåtal tillfällen sviker genom att stundtals vara fylld av andra än Trio med bumba*
*Trion är mer eller mindre "trio" från tid till annan, "bumba:n" varierar.

Vi kräver långbord. Så är det. Vänligt men bestämt ber vi om mer uttrymme och egna namnskyltar i korridoren.

Margt er ólíkt hér. Jafnvel ást.

Jag var blind, men kan nu se igen. Och hela dagen har jag gestikulerat vilt, pratat högt för mig själv och masat runt i pyamas alldeles för länge - men hey, det är trots allt söndag (ett tag till). Satt här med tankarna igång, samtidigt som filmen Anna och kungen visas för fullt på TV:n (DVD), med isländsk textning.

Margt er ólíkt hér. Jafnvel ást.

'Mycket är annorlunda här. Till och med kärlek[en]'

Ska läsa Fornisländska 7,5 hp, fr.o.m v. 44. Då kanske jag vet om det är obestämd eller bestämd form på ordet 'kärlek'. Om inte förr.

Ett annat vackert citat från filmen:

- Eg hef aldrei dansað við enska konu fyrr, mem.
- Né ég við kóng.

När natten tränger sig på

Joda, tida er ikkje særleg god til å skriva på, eg veit det. Kanskje er det òg derfor eg gjør det på norsk. Det er litt vanskeleg å finna ut kva eg ska gjørr med beina mine, det er smerta og problemer med sømn. Eg er febersyk, "krimsjuk"; ei forkjølelse som ikkje gjev med seg. Egentleg sko eg ta meg ein tur ut på byen, berre fordi eg kan la det verr å tenkje på beina og alt anna midt i natta.

Nej, men ärligt talat så är det inte helt lätt att orka med nu. Jag har varit stilla i tre dagar, vilket torde vara rekord. Min teori är att jag faktiskt inte blir bättre av att bara vara stilla. Förut har jag flertalet gånger gjort saker mitt i förkylningsfasen och klarat mig bättre, men, men, ett annat virus den här gången.

Jag fick ett litet fint textmeddelande från Tanzania här nyligen och jag tror minsann att det gjorde susen. Åtminstone fick jag annat att tänka på. Detta med att skriva på norska är kanske en sjukdom i sig? Hamnar ju i sitsen att jag bokstavligt talat snott åt mig en annan dialekt som inte är min egen, inte någonstans. Visserligen är det det ställe i Norge jag har varit längst (mig veteligen), men frågan kvarstår om jag är helt berättigad till att använda mig av den utan att jag samtidigt smädar min gode vän från Haugesund?

Vad Haugesund har med Tanzania att göra är ett alldeles för långt steg att beskriva, precis som bildvalet för natten. Det är på Ålandsfärjan som faster och jag funderar över vårt ursprung. Sant att säga så är det ändå ganska lätt att se när man har släkten samlad.

Nei, det er nok no. Eg skal prøva å sova igjen. Boka "Snø" av Orhan Pamuk er god hjelp, CD-bok; så treng eg ikkje å lesa sjøl, då augo mine ikkje klarar trykk og ljos.

Sisådär femtio gäster

Det är dagen efter, inte dagen före. Före festen fanns inte femtio fokuserade femtioårskalasgäster i familjens femrummare. I går kväll infann de sig, men de var inte där alla femtio på en gång, utan det var en strid ström av sorl under dagen medan solen sken och stämningen låg på vad man i Sims2 Nattliv kan jämföra med en "Drömdejt" - jodå.

Släkt och vänner, alla som vi känner. Alla var här, nästan, för femtio är värt att fira. Pappas femtioårsdag började med sång och kaffe på sängen. Sången var en omgjord version av "Solen skiner idag - ba-ram-ba-ra-bam - å ja mår ganska bra - å ja tror nog att - det beror på att - ja tar studenten idag" av Viba Femba, och min version löd:

Solen skiner idag och han mår ganska bra, och jag tror nog att det beror på att han fyller år just idag.

Det är lättast att ta en sång som inte är så födelsedagsaktig i det här hemmet, för jag står oftast som ensam sångare, de gånger det är pappa som det sjungs för åtminstone. Men, men, det gick bra, frukost avklarades och fixandet kom igång.

Familjen, närmaste släkten kom, farmor och farfar med en stor herrgårdsklocka i all sin stas. Några timmar senare byttes en efter en ut och vännerna från kyrkan kom - och sedan en välbehövlig paus mellan kyrkfolket och orienteringsfolket som gav möjlighet till andhål och pyssel med Bensons en stund.

Så till orienteringsfolket, som med åren kommit att bli goda vänner inte bara till pappa utan även till familjen. Orienteringen är inte längre något jag företar mig, men likväl ser tillbaka på barnaåren (samt några ungdomsår), kanske tio år av mitt liv, som härliga veckor, träning som varvades med tävling och en del fina vänner där ute i skogen - i varierad terräng - i alla väder.

Kvällen blev ung, åtminstone för mig, eftersom jag runt 22 inte hade mer ork. Endast i stående position gick det att hålla ögonen öppna, knappt ens det. Ett "Tack och adjö" till härligt glatt folk och därefter öronproppsisättning.

Tror jag somnade ifrån en hel del trevligheter, som att sitta till bords med sköna människor som skrattar gott åt saker och åt varandra, lika mycket med varandra. En alldeles jättelyckad dag för min far som nu blivit 50.

Dags för frukost. Och en ny dag - en lugn sådan.

Lägg bekymren på hyllan

Det finns dagar då orosmolnen hopar sig, förökar sig och lägger sig för att vila tungt över ens sinne. Handlingar oavsett sort kan tyckas vara svårforcerade berg och alldeles för djupa dalar att ta sig igenom - MEN, det måste inte vara så.

Lägg bekymren på hyllan. Lätt att säga, jodå, men faktiskt inte svårare att genomföra än man gör det. Idag är en av de där oerhört bra dagarna, liksom gårdagen var och gårgår-dagen (i förrgår). I fredags började en mini-semester, i form av en kortare resa norrut mot Dalarna och mitt älskade lilla Avesta. Weekend-resa, borde det kanske heta, men jag har fått ännu en helg med galna upptåg och härliga vilostunder.

En gammal favorit dök upp där alldeles framför mig i Plushuset (Avestas mest självklara mötesplats - shopping samt en fika på ett centralt café) - och vilken hjärtklappning det blev! Aldrig trodde jag att så skulle ske elva år senare, men det gjorde det. Andra gången jag knatade förbi hans arbetsplats hade allt lättat tre ton och det gick alldeles utmärkt att prata lite mer, om än inte mycket mer, eftersom han jobbar i en av butikerna och måste hjälpa kunder i första hand. Tänk, vad det kan göra gott inombords att komma över den där tröskeln, alla bekymmer jag har haft inför mötet med honom - i alla år, som bara varit onödigt att besvära tankarna med.

Nästa person som värmde hjärtat ytterligare var en femåring som drog med mig till lekparken, där vi systematiskt lekte oss igenom varje moment och när endast ett återstod insåg jag att min mor ropade på mig där bortifrån och genast talade jag om det för den väldigt envisa tösen, att "nu måste jag gå", varpå hon svarade: "Men, kan inte du fråga din mamma om du får leka lite till, eller om du får komma och leka imorrn?"

Käre tid, vad svarar man? "Nej, jag måste gå nu, för mamma ropar på mig." eller "Vi får se, jag behöver faktiskt inte fråga min mamma om sådana här saker längre." Jag provade varianten som nog kan kallas övertalning med empati. "OK,' sa jag, 'men vi gör så här, vi går bort till klätterstången (den där man kan göra volter runt eller bara sitta på och dingla med benen) och sen måste jag faktiskt gå." Hon gick med på det.

När jag hängde upp och ner och roade mig kungligt, ringde telefonen och att svara då hade varit ett illa valt tillfälle. Tösen tyckte jag kunde ha svarat, men hon såg nog inte scenariot jag byggde upp i min "vuxna" hjärna; vad som händer om jag släpper händerna i det läget. Nåväl.

Tösens vänskapsförklaring kom alldeles när mor och jag skulle till att gå därifrån - hon härmade mig istället för att jag skulle härma henne. En fin gest, tycker jag. Inga bekymmer där inte! Det är fantastiskt att leka med barn, helt enkelt. Dagens glädjeämne i form av barn kom fram till mig och sträckte armarna mot mig med ett brett leende - och i min famn blev hon kvar en god stund, glad och förnöjd, innan jag satte ner henne och hon knatade iväg mot nya famnar på sina lätt ostadiga småbarnsben.

Sommarjobbet

Arkivet: ca 18 grader varmt och artificiellt ljus som gör att man glömmer världen där ute. Nej, inte glömmer, men kopplar bort. Det är arkivlådor överallt och radion som står till höger i bilden är lite av räddningen när det blir för många sammansättningar av ett lite mer ordinärt ord som inte inger spänning i höjd med t.ex. filfrossa s. 'rysning sedan man ätit kall fil' (Jörn, Västerbotten).

Nu när andra sommaren har tagit vid och vi arkivflickor, assistenter, har kommit varandra lite närmare, har vi satt ihop en liten blogg tillsammans. Där utnyttjar vi möjligheten att återinföra, eller åtminstone återuppliva, dialektord från förr - från hela landet. Adressen till bloggen är:

http://arkivnytt.blogspot.com/

Kika gärna in där, för det finns en hel del finurliga exempel direkt från dialektsamlingarna som är värda att få synas för allmänheten. "Nördigt", har någon sagt, men det gör inget, tycker vi som skribenter på Arkivnytt. Snarare lite kul, för det är väl om inte annat ett bra tecken på att vi har roligt på jobbet och trivs med det vi pysslar med på dagarna.

Sidor hos mig jag inte visste fanns

Om man googlar på sitt namn och hjälpverbet är, så får man upp diverse roligt och spännande som inte varit alldeles uppenbart i ens eget liv. Jag googlade på "Carita är", efter att ha sett en sådan lista hos en bekant. Detta är jag:

1. ett av världens mest prestigeladdade och exklusiva varumärken.
2. bra.
3. vårdoptimist.
4. ursprungligen från Finland
5. lärare i orientalisk dans.
6. mitt uppe i sitt livs projekt.
7. psykolog till yrket.
8. fortfarande sjukskriven.
9. även idrottslärare, danspedagog samt legitimerad naprapat.
10. inte den person du söker?
11. en dynamisk talare.
12. grundskollärare.
13. den som ligger bäst till.
14. en glad och sund människa.
15. en trädgårdsmänniska.

Några saker stämmer förvisso, men vem vet vad som finns inuti, som bara väntar på att få komma ut. Det dynamiska i mig kanske sätter fler saker i rörelse på min vandring i livet, vilket känns spännande.

15,97

Om siffrorna står för något konkret? Bra fråga. Men, nej, det gör de inte, fast det kändes som en bra kombination av diverse som försiggår för stunden. 1 står för mängden människor som befinner sig här just nu. 5 står för ljudvolymen på slagborren som grannarna gärna använder hela kvällarna medan de bygger om sitt kök. 9 får stå för tidpunkten jag kommer åter till mitt hem efter en promenad nu i afton. 7:an, den lilla sjuan, är mindre än nian rent siffermässigt, men faktum är att den ses som något betydelsefullt i många kulturella och religiösa sammanhang.

Jag klarar inte mer nu - dags att lämna stället och grannarnas oväsen. Hopplöst.
Jo, sjuan är enligt Inger och Lasse Sandberg han som bor mellan sexan och åttan. Sjuan är vänlig nog att ge Lilla Nollan sju kakor. En av de bästa böckerna på marknaden, är det: Lilla Nollan och dom andra. För barnet i oss alla.

Biomörker

Han är mannen, mannen i mitt liv - mannen som förgyllt min afton om inte annat. Jag strosade iväg och såg Pirates of the Caribbean: At World's End (2007). Den har sin charm, absolut och jag gillar den skarpt, fast en femma (av fem) får den inte, tyvärr, för det skulle med små medel kunna bli högsta möjliga här. Orsaken till att jag gick alldeles själv på bio en fredagskväll var att jag på eftermiddagen helt föll ur humöret och orkade således inte med folk alls. En film hemma med folk - nej, men däremot en film på bio, visserligen med andra, men inte människor jag måste umgås med nödvändigtvis. Jag lyckades dock hamna bredvid en bekanting och slapp på ett sätt vara "själv" under filmen. Captain Jack Sparrow gör filmen, för självklart är det att hans roll gör grovjobbet. De andra gör det bra, till och med söta lilla flickan, "kung" av Brödraskapet, Miss Swann, får mer skit under naglarna än i de tidigare filmerna. Vad gäller unge Mr Turner så kan han gott få det öde han blir given. Mer än så säger jag inte om det.

Dags för nattsömn.

Morgonstund

Min lilja ute i balkonglådan slog ut i natt - och som jag har väntat! Tänk att den ändå från rötternas djup dök upp än en gång.

Jag har kanske inte de grönaste av fingrar, men ibland kan även jag, genom att vänta in, vattna torra dagar och tänka, "Tack för regnet" andra dagar, för naturlig vattning kanske ändå är bäst i längden. Den här liljan ser ut som många andra liljor av sin sort, men den är långtifrån så hög som den borde vara, som en baby-lilja, men lika glad är jag för det.

Det spöregnar ute, så jag bemödade mig inte med att stå ute och fota den sköna blomman någon längre tid, kanske senare. Idag är för övrigt andra tredje dagen på jobbet, som assistent på Dialektavdelningen på Institutet för språk och folkminnen.

Mången gång har jag försökt förklara vad det är jag jobbar med och kanske är det läge för det även här, i en kortare version, om jag kan:

I arkivet där jag håller till på dagarna finns det i nuläget två register man kan leta i om man vill åt ett gammalt (eller ännu äldre) dialektalt ord, nämligen huvudregistret och underregister uppdelade i olika landskapssjok. Båda två ligger redan sorterade efter alfabetisk ordning, så det är i sin tur inte så mycket att tänka på i överflyttningen till huvudregistret. Det som kan röra till det är om den som tidigare sorterat har missat helt i den geografiska placeringen, för det tar oerhört mycket extra tid att sitta där och placera om dialektkort (som i sin tur består av ett ord per kort, följt av geografisk härkomst och vem som upptecknat). Värmlands härader och socknar är i det här fallet högt på pallen, för ingen av oss assistenter vill se oreda i lådorna och varje nytt ord från Värmland måste ses över extra noga, så att det hamnar rätt.

Orden ska också läggas in efter en grammatisk ordning, substantiv först, adjektiv sedan, därefter räkneord, pronomen, verb, preposition, adverb, konjunktion, interjektion, artikel, partikel och infinitivmärke. Det här gäller när det är likalydande ord, homonymer. Emellanåt krävs också att man har koll på genusföljden hos substantiven och den kallas "fallande genus", dvs att man har 1. mask. 2. fem. 3. neut. En annan viktig detalj är de gamla adjektivändelserna, där -ot, -ut, -ug sorteras som -ig.

Det var allt för nu. Dags för frukost.

En natt i väntan

Kan det blir bättre än så här? Att sitta och vänta hela natten på Micko som skulle komma med flyget från Sydney, skulle kunna ha varit tristess, men istället fanns det så oerhört mycket att göra i väntan på honom. Den här bilden togs strax innan 23 på natten och det var bara början på äventyret, som fortsatte i detta studenthus, ett av fyra på Tempus i Åkeshov, närmare bestämt Imperfektum. Språknörden i mig fyrade av kameran och log glatt hela natten åt det här och mycket annat. När Micko väl kom, vid tre-tiden, var det ljust ute igen och någon timme senare hoppade jag glada, övertrötta skutt till min madrass på golvet.

Åh, Viebäck - så mycket som blir bättre, när man ser på det så här i efterhand. Mitt bland allt knasigt fanns oändligt många ljuspunkter, människor som kommit att bli nära vänner och filmkvällar i timtal med Lakini, Micko, Sara och Dan. Älskade ni.

Ibland

Ibland lyser himlen upp i allsköns färger och något väcks inombords.
En längtan.

Värt att granska

Jag vet att jag återkommande har nämnt ålderdomen som fenomen och även berättat om trevliga grannar som gör tillvaron lite lättare och roligare. Påminn mig om dessa glada gamlingar den dag jag sätter mig och tänker onda tankar om äldre, OK?

Igår, när jag efter att ha fikat på Fågelsången med en mycket trevlig människa som förstår mig på ett unikt sätt, gick hem, så såg jag på håll en man med barnvagn, men det var inte det som blicken föll på först, utan det var mannen som satt i en konstig ställning mot staketet. När jag närmade mig mannen, såg jag att åldern i mångt och mycket hade kommit ifatt honom och alkoholens inverkan likaså. Jag och den andre mannen försökte oss på att förstå varför han satt där alldeles ensam mitt på dagen, mitt i stekande sol - fullt påklädd, men det enda han fick fram var att han var "en sjöman på vift". Förvisso, men just då var det inte mycket till sjöman som lyste igenom. Att han var på vift var tydligt däremot, men varifrån han kom eller vart han var på väg, det var inte lätt att finna ut.

Såsmåningom kom en tjej som stannade för att se efter om mannen skadat sig. "Nog för att jag jobbar inom vården', sa hon, 'men sådana här gånger är det inte lätt att veta." Vi ringde polisen, men de sa åt oss att lämna honom åt sitt öde och valde därmed att inte hjälpa till alls. Larmet som mannen hade på armen hade vi tryckt på flertalet gånger, men ingen kom till vår hjälp. Till sist tog vi tag i det själva, kontaktade närmaste serviceboende och fick tag i någon som kunde hämta fram en rullstol och på så vis fick han komma hem igen - var nu hem var någonstans. Troligen inte alltför långt borta. Mannens mentala hem, sa han, var Tromsø, Nord-Norge, men det enda som skvallrade om det var hans norska yttringar emellanåt, ett av alla åtta språk han bestämt hävdade att han kunde. Inte kan, men kunde.

Det som är värt att granska i det här är 1. Varför kan inte polisen ställa upp när man ringer och är ärligt orolig: Samhällsplikt? Har vi inte det? samt 2. Vad i hela friden pysslade hemtjänsten med? Mannen kunde ju ha fått en hjärtattack och ingen hade märkt det. Om han nu inte haft oss där som fick göra allt arbete själva, som samhällsplikten kallar oss att göra.

Jag vill inte med det här inlägget hävda att jag är duktig eller påstå mig vara jordens bästa samhällsmedborgare, nej, för det är jag inte. Hade det varit en dag jag själv haft bråttom och inte hunnit reflektera över att det satt en man vid trottoarkanten hade jag kanske inte sett något överhuvudtaget. Det jag vill hävda är att människan är skör. Även den starkaste av sjömän som någonsin funnits, vilket vi nu kan ponera att den här mannen är, kan vackla, falla och tappa kontrollen - om än bara för en stund. Tillsammans kan vi resa oss upp, återfå värdigheten och livsgnistan. Ett citat från mannen på trottoaren får avsluta för idag:

Jag har hopp.

TT. Vilt midsommarfirande i södra Dalarna

De rev ner hela huset medan grannarna såg på.


Midsommar. Ett helt ordinärt firande där samarbete gäller för att till fullo förstå det fina i att plocka isär en timrad stuga, bit för bit, stock för stock. Det är tungt emellanåt, dymlingarna stretar emot och envisheten får ta vid, när orken tryter. Det svåraste är taket, för där är det tunga timmerstockar som ska ner en bra bit innan de når marken. Precision och hänsynstagande till övriga medarbetare är grunden till ett fullgjort dagsverke och det är det vi har tagit fasta på under helgen.

Men glädjen är inte att ta fel på, speciellt inte när midsommardagen var till ända och det väntades en middag och gott sällskap. Nog hörde vi sång och kunde se framför oss dans, men att medverka där borta på ängen, eller var de nu höll till, det var inte första prioritet.

Visioner

Blixtar och dunder, magiska under. Plötsligt en dag har det hänt, åh vilken tur, du är en lyckofigur.

Det var åska och blixtar över Avesta stad två kvällar i rad förra veckan och jag tog fram lillkameran, mobilkameran, och chansade på att få med något av det fantastiska skådespel som visades upp på natthimlen. Pappa fotade också, med storkameran, för den går att ställa på stativ och står därmed stadigt och fint och knäpper dessutom av lite fortare. Häftigt, minst sagt. Alldeles för mycket hände under veckan som var, eller alldeles för lite, svårt att säga. I vilkte fall som helst sitter jag fortfarande här hemma och skriver om dansk litteratur, en 5-poängs hemtenta utan deadline. Bra ibland, men som Lise sa så är det lätt att man skjuter upp det igen och igen - och igen.

Vaknade imorse av en dröm. Var hos en ögonläkare och undersökningen hade pågått ett tag. Jag skulle sitta i väntrummet ett tag för att låta något prov ligga till sig lite och visa något spännande och sedan skulle han läkaren kalla in mig igen, vilket han gjorde. Då hade han helt plötsligt tagit av sig läkarrocken och satt på sin stol och bad mig sätta mig nära, på en pall som man kunde dra fram fort och lätt. Då, när jag hade satt mig och tänkte att det nog skulle komma en dom över min syn, sa han:

- Nu är det dags för kyssen!
- Varför i hela friden...? Vad menar du? svarade jag
- Jag tar varje chans att få en kyss.
- Och du är gift? sa jag.
- Jo, sa han glatt.

Tack och lov att jag har sluppit sådana där läkare! Läskigt värre. Vaknade i tid för att slippa kyssen. Så. Nu ska jag återgå till min frukost och morgontidningen. För övrigt så gjorde jag ett litet test (på norska) här för någon dag sedan och då kom det fram, efter 20 frågor om diverse vanor man kan tänkas ha, att jag har en mental ålder av 46 år. Se där! Det är nästan värre än en kyss från en ögonläkare. Är det visioner, tro? Eller illusioner?

Vem är det som trampar på Kung Björn?

Fåren gör det inte i alla fall, för de går i en stor fin hage alldeles nedanför Kung Björns hög i Hågadalen. Jag knatade runt där på högen däremot, idag runt lunch och en bit in på eftermiddagen. När solen stekte på väl mycket gick jag och mitt sällskap för dagen ner till fåren, vilket blev en liten jakt, kan jag tala om!

De är inte helt lätta att hitta när hagen är stor, men min telefonpratande kamrat slängde ur sig att "de nog ligger i skuggan någonstans". Och jodå, där befann sig ett helt gäng gutafår, söta som få och alldeles matta, inte en enda kom fram för att hälsa. Värmeslag. Men vem skulle inte få det i den pälsen när termometern visar 26 grader plus?

Efter en stunds fotande av får gick färden till Håga By. Ett litet minisamhälle med eget bycentrum med tillhörande simhall, mitt emot en Walldorfskola och en oerhört charmig förskola med lokaler i en gammal herrgårdsliknande byggnad med höga fönster. Fantastiskt vackert var det, alltihop tillsammans. Mitt ute i Hågadalen, inte jättelångt från Uppsala centrum, men ändå tillräckligt för att känna lantlukt, höra hästar gnägga och kor råma. När det är instängt i Fålhagen är det enda vettiga att ta sig till Håga, så enkelt är det. ¨

På väg in till Kung Björns hög, eller Hågahögen som den nog allmänt kallas, mötte jag en pratglad man som berättade allt möjligt trevligt om hur Håga och Eriksberg såg ut innan bygg-boomen slog till på 50- och 60-talet. Det var intressant att höra och mannen hade inga problem med att hålla samtalet vid liv. Och den som känner mig vet att jag nog kan ägna tid åt gubbar och gummor i all oändlighet.

Linnés påfund?

Detta är tulpan á Big Size. Storhetsvansinne? Var det en ung Linné som såg sin chans att föreviga sin stora kunskap om växter? Vad vet jag. I vilket fall som helst så är det värt ett besök i Stadsparken - och det ganska snart, för tulpanerna är snart utblommade.

Åland

Åland, åtminstone på väg till Åland. Det var vi, Maja, jag, Janet, Julia och Mea som fotar. Turen skedde i maj förra året om jag inte minns helt fel. Det blev ingen sådan tur nu i maj, utan det får bli längre fram. Dessutom är Mea tyvärr inte här i stan och kan haka på hur lätt som helst heller. Saker och ting förändras, vi förändras - det är bara att vänja sig.

Nu ska jag ut och äta frukost på min soliga balkong och också läsa tidningen grundligt.

Tillfälligt mobilnummer

Tänke bara meddela att jag nu under en veckas tid kommer att ha ett tillfälligt mobilnummer, p.g.a. flytt mellan abonnemang, så om ni vill nå mig finns jag på:

073-515 46 44

Molgan och Gullars

Ni vet, när det verkligen är varmt inombords och skratt bubblar alldeles nära ytan, redo att släppas lös när tillfälle ges; det är som en galskap, känns det som, när man cyklar runt och ser ut som om en hemlig Molgan nyligen berättat ett tokroligt skämt.

Mycket av glädjen ligger i att jag haft min kära vän Marianne på besök och att jag fick träffa ett gäng fina vänner till henne. Uppsala blir än mer spännande med dem som sällskap! Sedan så blev jag introducerad till Gullars, den gula kycklingen från norsk barn-TV, närmare bestämt från Bergen. Kika gärna på videon nere under fliken "Humor" på höger sida.

Hjemmeoppgave 9

Jag är hemma idag och skriver och kanske kan man säga att jag har varit produktiv? Ja, om jag påstår det så är det så. För fallet är sådant att jag nu har påbörjat min nionde och sista hemuppgift till Norska: Språk och kultur, 10 p. Just precis, endast 10 poäng och ändå förväntas man producera och genomföra nio hemuppgifter utöver tentamen som ska vara ca 40% av hela kursen. D.v.s. att hemuppgifterna avgör mest vilken betygsgrad det blir i slutändan, men att tentan kanske kan väga upp eller ner något beroende på om det finns tvivel någonstans.

Men, men, betyg är en andrahandssak. Ett mål att sikta mot, sen om det når ända dit är det ju kanon, för det är godkänt som ändå är viktigast att få. Högre än så är bonus.

Den sista uppgiften är norsk skönlitteratur, valfri sådan och jag har därför valt Edvard Hoems Mors og fars historie, som är på nynorsk samt Elling nr 2, Fugledansen, av Ingvar Ambjørnsen, som är skriven på bokmål. Samtidigt som jag läser och skriver om de här böckerna läser och analyserar jag Herbjørg Wassmos Karnas arv, den tredje boken om Dina och hennes efterföljande, och Kolbjørn Hauges Død mann i boks, "nynorsk vestlandskrim". De sistnämnda hör till kursen Norska 2, fördjupningskurs i praktiskt bruk av skriven norska.

Jag har att göra, det är väl i princip det jag menar. Men, en sak i taget så går det nog. Nu ska jag ut en sväng på promenad för att få luft och rensa uppe bland de små grå.

Fyra fantastiska dagar

När 17. mai-kvällen var slut satt Marianne och jag helt glada och lyckliga, utöver övertröttheten, och funderade över vad man tar sig för ibland. Det är snabba beslut och ogenomtänkta idéer - men likväl slutar det kanoners. Den översta bilden här är alltså jag och Svante som viftar med en varsin vacker norsk flagga. Vi åt gelé så det stod härliga till.

Hurra for 17.mai! En nordmann(kvinne!!) syntes det var topp å feire 17.mai i Sverige. Okkupere Stockholms gater med vårt laaange tog, og kom gratis inn på Skansen!! :) Traff til og med kjensfolk, som man alltid gjør den dagen. I tillegg fikk jeg en ny venn, Svante. Han inviterte vi hjem til gelé. Det er en viktig 17.mai tradisjon. Hjemme lager mamma rød gelé, med krem og blå druer som pynt - ja, det blir et flagg! :D Derfor var gelén en viktig del av vår 17.mai dag, til og med i Sverige! Ja vi elsker fikk jeg synge også, selv om det var på Skansen med utsikt over Stockolm! Kan si med sikkerhet: Det er deilig og være Norsk, i Sverige. Til og med på 17.mai! :)

- Marianne -

Ett gästbidrag om dagen från Marianne, som för övrigt lämnar mig idag för en konferens i Märsta. Det är inte långt dit, men det har varit så fantastiskt fint att ha henne här i så lång tid!

Den 18 maj var det 40-årskalas för faster Maggan. Trevligt, trevligt. En fin dag i slutändan, trots trötthet i fötter efter en lång gårdagspromenad till Skansen. Barnen, de små liven, alla dessa kusiner - överallt är de, men så helt plötsligt är de borta och lugnet lägger sig. Stillhet.

19 maj var en vilodag, egentligen inte så mycket som var planerat, utan mest fritt strövande runt Uppsala stad, inklusive nästan ingen shopping alls. Vi är inte så bra på sådant, varken jag eller Marianne, nämligen. Däremot vet jag att Josef är bra på det här med te, så dit gick vi för att fika en stund, vilket blev en längre stund än väntat, fast likväl trevligt och gott sällskap. Film hyrdes på kvällen, "The Holiday". Passade ypperligt till dagens stämning, en jentefilm. Men, vad gör det när vi själva är jäntor i mannfolkens värld?

Idag, den 20 maj, slog vi på stort och gjorde ett studiebesök på Livets Ord. Maffigt och mycket treklang, ännu mer Amen och mest en massa applåder till höger och vänster. Vilket är festligt i sig till en början, men sen blir det sus i örongångarna och det är mindre festligt. Jag träffade i alla fall en gammal bekant (eller det kanske är att ta i, men åtminstone en jag träffat förut), efter mötet. En Jens som ju bodde i Dehradun, Indien, samtidigt som vi, jag och mina kamrater från U-landslinjen på Hålland 2004-05. Han kom ihåg mig, om än inte personligen, kanske mer som en i gänget.

Nu får det inte bli så mycket längre. Jag måste dricka kaffe och sen ska vi till tåget, Marianne och jag.

17. mai-tog til Skansen

Åh, det här kan inte beskrivas i sin korthet, oh nej. Det var en sådan dag i Stockholm och slutet på den blev ännu bättre än väntat, med gelé och en nyfunnen vän som kom med och hjälpte mig och Marianne att äta.

Vilken dag. Den bästa 17. mai hittils. Jag berättar mer sen, det lovar jag; och Svante, om du läser detta: Tack för att du förgyllde vår afton!

Jag vet inte om jag vill bli norsk, men en sak är säker: Går man runt med en norsk flagga i Stockholm så är det troligt att man blir tagen för att vara norsk.

Sull-Fia

Mat.

Tidigt i livet insåg jag glädjen i mat.

Först bröstmjölken, sedan gröt och där stannade det.

Gröt.

ÄT MER GRÖT.

(Eller för all del: Pasta)

Guld i Avesta

Mitt hem är i Uppsala, men hemma är också Avesta och här är jag nu. Det är söndag och jag känner inte för att sitta med norsk-pluggeriet alls. Det känns som att det kan gå ganska bra, trots allt, men det kan alltid bli bättre.

Min vän Anders skrev i sin blogg att ett annat sätt att säga att man förlovat sig är att man är ringmärkt. Jag är inte ringmärkt än, men likväl har jag en ring på mitt finger. En guldring. Den låg i en kökslåda bland en massa skräp hemma hos mormor och jag tänkte att lite Svinto nog kunde liva upp den lite - och jodå, nog levde den efter en stunds putsande. Så pass att jag kunde utläsa ett klart och tydligt 18 K.

Bilden idag är från ett kalas där jag hade min älskade Eivor i knät och en Andreas till vänster om mig. Guld värt, det också.

Myror

Jag är nyss hemkommen från min sista ordinära lektion i Norska: Språk och kultur, i alla fall den sista innan tentamen nästa onsdag, den 16 maj. Det är en vecka dit och om jag påstod att allt är lugnt i tanken kring detta med tenta så skulle det vara ren lögn.

Det som lugnar och ger ro i själen i nuläget är umgänge. Vill du förresten veta något spännande? Eller snarare otäckt, kanske. Jo, så här: Igår cyklade jag hem i ett tillstånd av trötthet som sällan är skådat. Från mina ögon verkade världen vara ett myller av myror, människor små överallt, som sprang och yrade runt. Vid stationen klev jag av cykeln och gick, klarade inte att parera mellan alla cyklar som står parkerade. Men, likväl, medan jag gick slog det mig att tröttheten slår ut sinnesrörelser och förstärker nattens (o)ljud. I mitt huvud gick allt för fort, inget vettigt registrerades och när jag kommit över alla spår och börjat cykla igen fick jag koncentrera mig järnet för att komma hem i någelunda gott skick. Som om jag hade ölat hela aftonen.

Tänk vad kroppen har sina egna regler. Och tänk så skönt det är med folk som tänker på en ibland, kanske något i stil med: "hoppas det går väl för hon Flickan Holm nu!" Och jodå. Hittils har det gått väl. Men nu ska jag sova middag, så att denna afton inte blir lika vilsen som gårdagen.

Jag har dig kär

"I was aware that my reading might seem a little rambling, but I felt there was some logic to it, and people were tolerant. Truly, I think they would have listened to me all day. It occured to me that such patience might be the better part of love." (Animal Dreams, Barbara Kingsolver)

Mitt sätt att uttrycka mig är inte helt klart alltid. Som att jag tänker medan jag pratar och det jag säger kan misstolkas eftersom jag inte helt tänkt färdigt. Det jag nu under våren inte haft vett att säga tydligt nog är att jag tycker oändligt mycket om er som finns omkring mig. Att jag saknar någon och säger det, eller att Uppsala om sommaren är tomt för att nära och kära lämnar stan, är ett annat sätt att säga att jag uppskattar sällskapet. Mycket.

Just nu är jag månne inte mig själv helt, eller så är jag det, i ny förpackning. Men hjärtat slår likväl och jag vill uttrycka glädjen i att ha er sköna människor i min närhet. Talet och skriften vacklar ibland, jag vet, men innerst inne finns du, fina vän, och jag har dig kär. Ni vänner, ni är mig kära.

Att bära varandras bördor

Vad man bär med sig i livet är från början inte så mycket. Den lilla lilla ryggsäcken som de där små människorna kånkar runt på utan anledning, men något slags innehåll vill vi ju alla ha, inte sant? Jag tillhör ryggsäcksfolket, och därmed inte sagt att jag reser med full packning alltid, dock tillräckligt ofta för att veta hur det känns när man axlat tunga bördor en hel dag.

Den lilla lilla skottkärran får här symbolisera både den tunga bördan och den lätta bördan. Stenarna i botten tynger ner hela ekipaget och pinnarna som ligger ovanpå tillför inte något extra egentligen när det redan är så pass tungt. För den lilla lilla människan kan en stenfylld kärra vara toppen på Mt. Everest - eller något annat ouppnåeligt mål. Samtidigt är det trots allt en skottkärra. Den är tillverkad för att hjälpa människan, såväl den lilla som den stora.

När jag vaknade imorse vid 06.00, en helt vanlig söndag, låg jag och funderade över vad man bär med sig och vad nytta sakerna kan i vid olika tillfällen. Idag är en sådan där dag då jag skulle ta fram den lilla lilla ryggsäcken och bara packa ner det nödvändigaste. Den tunga packningen fick på något sätt lastas av under gårdagen; en stor skottkärra med skräp kördes iväg in i skogen. Mycket för att det var min födelsedag, men mest för att jag fick fira den med fina vänner som delade min börda, bar lite av det som tyngde mina axlar och kramade om mig hårt.

Livet går vidare. Det är så bara. Sorg och saknad är där, tillsammans med minnen av glädje och skratt.

Mormor

Augusti 2003:

Mormor bad mig ta kort på henne och ett av marsvinen, Tim eller Tom. Kommer inte ihåg nu vem av dem det är hon håller i på bilden, men det spelar mindre roll. Det som spelar roll är att hon faktiskt ställde upp på bild, men som sagt, man fick ta chansen när den kom, för det var marsvinet som skulle fotas i första hand, sa hon.

Tomt - In Memoriam

Svenskans rikedom av ord som ser likadana ut, men som uttalas olika och därför får olik betydelse kan exemplifieras med ordet tomt. Utan att gå in djupare i dess semantiska ursprung tänker jag direkt koppla de båda samman ett ögonblick: tomt på tomten. Tomt på mänskligt liv - Mormors liv. Men tomten lever vidare även efter att hon har gått, för det såg hon till att det skulle göra.

Trädgården betydde mycket. Växter och buskar, rosorna som slog ut i blom varje sommar, kungsliljorna i sin prakt och allt det andra som fick liv så fort hon tog sig en sväng runt landen med vattenkannan. Att gå med henne och se glädjen i ögonen hos henne när hon fick ta hand om sin älskade trädgård kom med åren att vara rogivande och oerhört värdefullt. Vi gick där tillsammans upp och ner längs den grusade gången och småpratade och hon vattnade rikligt, ibland så rikligt att jag fasade för den stackars blommans framtid, men hon hade full koll, det var ju hennes trädgård - hennes liv och växterna var hennes skyddslingar.

Djuren har också haft stor betydelse och jag har ingen aning om hur många djur som varit i hennes vård. Katterna, där Gustav "Gusti" var den som satte mest spår. Han fick omsorg och kärlek, ömhet och närhet och framför allt god mat. Precis som Katten Gustav/Garfield, och likheten de emellan var slående i pälsen likaså. Ett annat kärt sällskap var Astrid, sköldpaddan, som fick ränna runt fritt på nedervåningen. "Motion är bra och viktigt", sa mormor. De sista åren fanns inte ork för så många djur i huset längre, så det fick räcka med fyra småfåglar och två marsvin, Tim och Tom: "Jag döpte de efter den där katten och musen du vet." Delvis rätt, men vad gör det? Fågeln som till slut var hennes enda sällskap på heltid där hemma, Kalle, var aldrig bortglömd. Hon sjöng för honom varje kväll innan lyset släcktes, "Gud som haver barnen kär", och han lyssnade stilla och böjde huvudet medan han studerade henne.

Jag fick möjligheten en sommar att rensa hennes rosenbuskar, kanske som en snäll gest för att jag hade hjälpt henne med insomningsbestyret gällande Tim och Tom genom att ta dem till veterinären; eller kanske inte alls just därför. Det var inte nödvändigt att fråga varför, det vara bara att göra det hon sa. Kanske kom vår relation de sista åren att fördjupas för att jag kunde göra det praktiska arbetet som hon gärna hade gjort om hon bara kunnat. Hon accepterade inte ett "Jag kan inte göra det där!" förrän man hade provat, som när jag skulle sy hennes gardiner och tyget bara gled iväg åt alla håll. Det gick inte och jag bad henne ta hjälp av någon som faktiskt kan och vill lägga tid på eländet. Hon uppskattade ärlighet och jag slapp sy gardinerna, men därimot både kunde och ville jag sy resår i några par byxor åt henne. "Det är viktigare", sa hon. Men, tillbaka till de där rosenbuskarna jag skulle rensa. Jag hann inte mer än ut på gården förrän hon ropade från hallen: "Du vet vad som finns under rosenbuskarna? - Jord?, svarade jag. - Nej, myror. "

Det är inte lätt att vara rädd för myror när ens mormor dessutom utnyttjar det till sin fördel, ty hennes rosenbuskar slapp undan mig och det var nog för deras bästa. Mormor bara skrockade där inifrån.

När jag sitter här hemma och minns, med många koppar te bakom mig vid det här laget, kan jag inte låta bli att le. Det är så mycket fint vi alla fått vara med om med henne. Hon har aldrig någonsin gjort eller sagt något för att skada någon annan. Alla kvällsstunder med te och mackor, hon sittandes i sin stol på sin plats, tekannan, välfylld och väldraget innehåll, alltid svart te, engelskt, alltid med mjölk i. Kopp efter kopp; den bruna kannan fylldes ibland på ännu en gång, beroende på hur många vi var.

Det här är inte en nog rättvis bild av mormor, det kan det heller inte bli, för en människa har så många olika sidor. Det går inte att beskriva varenda en av dessa. Inte här, inte i skrift. Hon var aktiv i så många olika sammanhang, stöttade Röda Korset och flera andra organisationer och fanns där för människor som behövde stöd och omsorg. Så mycket som jag inte ens vet om, för det var inget hon skröt om eller behövde upphöja till skyarna. Hon gav av sig själv för att hon ville.

Hon var en pärla, trots att hon inte ville vara med på bild. Fast det är å andra sidan inte lätt att fånga en pärla, särskilt inte en av de allra finaste.

Pred. 3:1-8

Evig vår

Vår. Vår bästa tid. Vår bästa tid är nu. Nu är det sista april. Sista april i Uppsala. I Uppsala håller Kung Carl tal. Tal är oändliga. Oändlig är också Fyrisån. Fyrisån är idag full av bottenslam och jox. Jox i form av studenter som sakta flyter fram på flottar i fri form. Form är viktigt. Viktigt är att komma ihåg att frukost är nyttigt och gott. Gott är också nybakt bröd. Bröd bakades igår. Igår såg jag även filmen "Den enskilde medborgaren". Den enskilde medborgaren har inte som Odens chefer tillgång till den nya månen - förmånen. Förmånen nås endast från planeten Bonus. Bonus är att solen skiner under forsränningen. Forsränningen gjorde mig trött. Trött och sliten cyklade jag hem efter lunch för att vila. Vila gör gott. Gott om folk är det på stan. Stan är likväl ganska trist idag. Idag ska jag tyvärr inte cykla ut till Gamla Uppsala för att se en rejäl brasa. Brasa är barndom. Barndom står för glädje. Glädje är att umgås med en god vän och göra mycket eller ingenting. Ingenting går upp emot vår. Vår.

Tillåtna hjälpmedel: Toner

Utan dessa skulle jag inte skriva så mycket alls. Musiken hjälper mig i studierna på alla sätt. Men bäst vore att ha livemusik med gitarr och sång, akustiskt. När den dagen kommer, då kommer jag att skriva på nynorsk av bara farten.

Kladdkaka

Vems haka är detta?
Dagens gåta.

Mannen finns som staty i Uppsala på ett ganska undanskymt ställe. Jag fann honom en dag i april, ensam och övergiven, tom i blicken och på något sätt ganska ointresserad av sällskap i allmänhet.

Han har en tjusig hakgrop, det är bara det jag vill få sagt.

Om du kan lista ut vem karln är så får du en fika hemma hos mig. Jag har en kladdkaka på gång. Som det ser ut nu i alla fall.

Kvinnan i mig

När jag inte går omkring i stövlar och regnkläder brukar jag ha på kläder som är sköna och bekväma, men som inte hela tiden minnar om tiden på Hållands folkhögkola. Där är det en väldigt gemytlig friluftsstämning bland eleverna. Därmed inte sagt att alla knatar runt i superunderställ á la Lundhags jämt, (bara från dec-april), nej, men man sticker inte ut om man ser ut så, menar jag.

När jag i vårt kök på Brunkulla, "Beverly Hills" aka Bevvan, på Hålland, fann att matlagning och bullbak är rogivande sysselsättning blev det en hel del av den varan. Men fy på den som snodde bulldeg utan att fråga! Den fick heller ingen nybakt bulle. Så det så. Det hände att jag bakade bullar i underställ, ja. Jag erkänner. Lundhags.

Nu idag har jag åter igen hittat kvinnan i mig, kallat fram henne och utnyttjat henne till fullo. Jag kokade risgrynsgröt, stekte amerikanska pannkakor och putsade silver - allt på en och samma gång. Det går. Men bara ibland. När inspirationen faller på, då går det undan.

Very much impressive. Om jag bara slapp äta upp pannkakorna själv. Fika/brunch, någon?

Sen kväll på Storken

Långa dagar kan man tycka illa vara om, men visst går det - om det som gör dagen lång är något som förgyller tillvaron. Hela dagen fr.o.m. kl. 13 har jag suttit och läst Ib Michaels Kejserens atlas. Den påstås handla om filosofi, står det på en hemsida jag ramlade in på.

Filosofiskt eller ej - hur som helst så ska jag se om jag orkar en stund till, eller så slocknar jag helt. Somnar jag nu kan jag kliva upp i tid och läsa en skvätt till innan lektion.

Strömlöst

Det här är Mormor och Morfar. De bor i Dehradun, norra Indien. Han, Morfar, har en gång i sin ungdoms dagar jobbat i det militära, så hans engelska är det inga problem med. Hennes engelska är förvisso bra, mest så att hon låter mer indisk än han när hon pratar i allmänhet.

När jag en vecka i början av februari 2005, på samma Indienresa som tidigare nämnts, blev sjuk och fick åka iväg från hindistudierna uppe i vackra, underbara, fantastiska, magnifika: Mussorie, hamnade jag i sitsen att jag lärde mig vardagshindi genom att varje dag se på indisk såpopera med dessa sköna gamlingar. Likväl var det den värsta veckan i form av oväder, så strömmen gick lite till och från. Helt plötsligt försvann bilden och TV:n blev svart: Bidjli nahii hä*, sa Morfar och inväntade återkomsten av "Jessi Jessi Koi Nahin", utan att se bort från TV:n medan strömavbrottet varade.

Om jag inte minns helt fel så lämnade jag Dehradun lyckligare än många indier. Jo, det är sant, för jag fick träffa mamman till en av stjärnorna minsann, under en rejäl djalpan*, där det mesta i form av sötsaker bjöds. Dottern var säkert med i "Jessi Jessi Koi Nahin", eller någon av de andra såporna med lustiga namn och färgglada skådespelarutstyrslar. Det som skiljer oss bleka nordbor från indier är att de passar i alla möjliga pasteller. Jag talar åtminstone för mig själv när jag påstår detta.

* bidjli nahii hä 'det finns ingen ström'
* djalpan 'fika'

En stilla afton

Ekebydammen. En liten oas i betonglandskapet. Här bor paddor, men de dyker upp först på natten, när mörkret ligger tätt över vattnet och vassen. Det här är något jag skulle vilja ha mer av - natur inpå knuten, inte bara hus, hus och ännu mer hus. Dessutom gillar jag paddor. Mycket. Både i singular och plural.

I professorers sällskap

Tänk dig en lägenhet, en ganska stor sådan, med inglasad balkong och utsikt över Fyrisån. Ute på balkongen står två personer, resten befinner sig där inne, utspridda över alla rummen. En man håller tal, eller snarare en välkomsthälsning som är uppbyggt som ett tack till livet och tack till vännerna som befinner sig just där, både i lägenheten och i livet i allmänhet. Hans ord väcker känslor, tårar rinner från olika håll och alla applåderar varmt när han tystnar. Folk i alla åldrar minglar runt och en skål med hajkött skickas runt, inte vilket hajkött som helst, utan ruttet hajkött. Till hajen sörplas brännvin och förrätten avslutas med att ytterligare en skål med torkade alger går laget runt.

Till huvudrätt serveras fisksoppa. Torsken är full av ben, gästerna turas om att sänka nivån på matskicket. Det är uppsluppen stämning och minglet har bytts ut mot stilla matbordsgemenskap. Vid ett av borden sitter en dam av rysk börd, en annan isländsk, någon har danskt blod i ådrorna samt några svenskar; alla pratar svenska.

Mannen som tidigare höll tal vandrar runt bland borden och frågar om gästerna trivs och har allt de behöver, en duktig värd är han. Han ser så lycklig ut, som att han fått en andra chans i livet - vilket han har.

Efterrätten visar sig vara isländsk pannkaka. Med vaniljessens. Alla närvarande äter sig mätta även denna Fisksoppa - Livssoppa.

Kvällen har sin gång och när klockan närmar sig tio är många redan på väg hem med tåg och buss. De som är sist kvar är studenter, några som glatt studerar bokhyllan, några som sjunger isländska sånger i stämmor, några som hjälper till att plocka i ordning och någon som tackar värden för en mycket angenäm afton, trots att denne någon kom utan anmälan.

Denne någon är jag själv. Och jag kom till denna fest tillsammans med Fornnordisterna.

Når tida er komi - om a-ändelser, bl.a.

Sitter hemma och pluggar idag, det blåser ute så jag skulle nog blåsa bort om jag gick en längre tur. Igår åskade det så jag trodde fönsterrutorna skulle gå sönder, vilket jag villigt erkänner att jag inte hade uppskattat. Då hade det blivit blött och eländigt inomhus också. Så här såg jag i alla fall ut igår, så ni får lite förståelse att det var ordentligt busväder och inte något jag hittar på för att spela "viking", eller något åt det hållet.


Hur som helst så gör jag en övningstenta till Norska: Språk och kultur. Den är helt OK, jag gillar frågorna och tycker om att det ställs en hel del krav. Kursen är ändå 10 p och norskan har två skriftspråk, oavsett hur mycket man vill förneka det ibland. Fast här är jag nog delad, för trots allt så tycker jag om nynorskans diftonger och a-ändelser. Om man är våghalsig nog kan och får man ju t.o.m. skriva i-ändelser, t.ex. "tida er komi" eller "boki er skori", men jag håller med, det ser ganska gammeldags ut.



Med tanke på gamla tingest så längtar jag lite tillbaka till Gotland. Förhoppningsvis blir det cykelsemester där i sommar. Tills vidare får jag stilla drömma om lamb, raukar och Visbys ringmiur av stein.

Sandaler slår aldrig fel

När varken Haglöfs eller ullsockar hjälper, då är det blött. Ett mastodontregn av värsta slaget kom över mig när jag strosade runt slottet idag på eftermiddagen.

Det mesta har varit lite av frustration idag, ärligt talat. Jag tog för en gångs skull på mig en klänning och kände mig fin men inte för fin. När jag gläntade på dörren till min balkong hördes dock regnet falla på balkongräcket. På med regnbyxorna bara, jajjemänn. Dölj allt vad klänning heter, jodå. När jag gått 5 minuter hemifrån insåg jag att jag glömt hälften av det jag skulle ha med mig (lånekort, ID, passerkort m.m.), så jag fick vända åter.

Jag kunde dessutom mer engelsk grammatik än norska under norsklektionen. Vidare pratade jag tyska när jag skulle uttrycka glädjen över gårdagens danskbesök på Biskops-Arnö, samt vid uthämtning av beställd bok på Carolina Rediviva (univ.bibl.) sa hon som satt där att jag inte gett tillräckligt tydliga instruktioner på exakt vilken tidsskrift jag ville ha fram ur arkivet: "Kom tillbaka imorgon, då finns det du beställt fram där på hylla H," sa hon.

När jag gick genom regnet kunde jag inte annat än undra över min egen oturliga förmåga att välja fel och till slut erkänna att fel blev rätt: Nämligen, mitt skoval för dagen föll på sandaler och någon tyckte det var galet. Faktum är att de torkar fortare och med ullsockar närmast foten behöver tårna aldrig någonsin känna fruktan för kyla trots väta.

Nyss hade jag Grammar Session över telefon. Det är riktigt uppmuntrande, pröva själv. Därför förtjänar jag en film nu.

Na(tur)

Alldeles nyss kom jag hem från Biskops-Arnö, med bil faktiskt, för skjuts erbjöds hela vägen till Vaksala torg. Tacksamt. Det var mina kursare från den danska litteraturkursen som skulle genom stan den vägen så det passade sig ypperligt att släppa av mig och Lise just där. Lise är för övrigt dansklektor på Institutionen för nordiska språk här på Uppsala Universitet. Hon och jag pratade om språk och internordisk kommunikation, vilket är fascinerande i sig att prata om med en som växlar mellan danska och dansk-svenska/svensk-danska, (vilket man nu önskar).

Jag tänkte därför att jag kunde passa på att skriva ner lite text på norska, nämligen två delar av den "omtalade" På tur i Uppsala:

Vår: (bokmål)

Om våren, når sola lyser fra den skyfrie himmelen med famlende stråler våkner jeg tidlig, kan ikke spise tilstrekkelig raskt fordi jeg må komme meg ut. Leiligheten min har morgensol og tilhørende balkong, men det er ikke nok når naturen roper til meg. Nå er det jo dessverre slik at jeg bor på feil side av Fyrisån, så jeg må gå gjennom hele byen for å nå skogen. Jeg blir ikke igjen i byen, men går heller i en fart videre, over Fyrisån, mot Domkirken, passerer deretter forbi kirkegårdene og kommer til syvende og sist frem til Stadsskogen. Når man ikke eier bil er det den skogen som får representere skog som fenomen.

Å gå seg vill der krever at man er litt distré, har noen sagt til meg, men likevel skjer det for meg hver gang. Jeg er nok ganske distré når alt kommer til alt, og "Noen ganger er det all right", synger Børretzen, og ja, noen ganger, men ikke hver vår. Jeg tenkte i våres at jeg kunne jo ta noen med ut på tur, så skulle jeg ikke gå meg vill, men plutselig var vi to unge damer som ikke hadde den fjerneste idé om hvor rett gangsti var; selskap hjelper åpenbart ikke. Så, er da turer på våren noe jag gjør fordi jeg er soldyrker? Nei, slett ikke. Med svensk aprilvær som utgangspunkt må jeg si det at våren gir spenning på turen.

Vinter: (nynorsk)

Eg elskar snø. Ein tur på vinteren skal helst vere på ski, telemarkski. Det gjeld frå februar til april. Oppover fjella med feller under skia, saman med gruppa av vener, me smiler og snakkar minst mogeleg, for naturen seier jo nok. Nedover er det urørt laussnø så langt augo mine kan sjå. "Når du har kjørt ned en fjellside med puddersnø på telemarkski, er du en lykkelig person", seier Joakim Andreassen* om telemarkkøyring. Eg er i samd med honom.

Ja vel, det er fjella det og ikkje Uppsala om vinteren. Trøystelaust er det å oppleve mangelen på fjell kvar vinter, men eg har etter to år i byen byrja å akseptere faktum; Uppsala må ha snø, men telemarkskia mine kviler drøymande og ubrukte på ubestemd tid. Ein må derfor finne på andre mogelege turar. Som eg skreiv tidlegare så er det gjennom det snøberre bysentret eg må gå for å kome til meir spanande bydelar, med omsyn til naturleg skogvekst i kvart fall.

Er det vanleg vekedag er det ikkje heilt uvanleg at eg ringjer opp veninna mi og spør om eg kan kome på besøk. Ibland får eg selskap av ho sjølv når ho er på skulen og skal heim att. Flogsta er bydelen som kvar gong det gufsar frå Håga merkar av det mest, så turen vår sluttar når me begge er frosne og lengtar etter heit te. Men, eigentleg er det sjeldan eg har selskap når eg er på tur om vinteren her i Uppsala. Kvifor? Eg veit ikkje det heller, men eg veit at eg er ei naturmenneskje og ikkje bymenneskje, og eg trivst i kulda.

* http://www.xxl.no/xxl_templates/magasinArtikkel____37485.aspx

Tvåsamhet

Den här lille indiske pojken befann sig byxlös utanför Agra Fort en dag i slutet på februari 2005. Han åt en banan i all hast och jag fångade honom på bild sekunden innan han sprang iväg med rumpan bar, lycklig som få. Hans mor däremot hade nog fulla händer, för hon lät honom ränna runt fritt på parkeringen.

Här i Sverige finns inte så tydlig fattigdom alla gånger. Eller så kanske man väljer att inte se den bara. Ett fenomen som annars kan klassas som I-landsproblem är mitt ständiga överskott på bakade kakor o dyl. Det är måhända fattigt och tomt på mat i kylen emellanåt, men bärpajer är det inte ont om. Igår delade jag en hallonpaj med Josef, vilket inte satt fel. Tvärtom, det blir så mycket trevligare när man är två.

Idag regnar det i Uppsala, i ock för sig mindre nu än tidigare på morgonen, men ändå. Jag tycker om regn. Stilla sommarregn, vräkande höstskurar som följer gufset från Håga och aprilvädrets små doser av väta. Jag ska knata ut i det snart, det senaste alternativet av nyss nämnda, eftersom jag har en dag fylld av aktiviteter: Norska 2, English Grammar Session, Ældre dansk litteratur (Ibsen, Et dukkehjem), samt Yngre dansk litteratur (m. Pia Juul ute på Biskops-Arnö).

Ålderdom

Jag har ingen erfarenhet av hemtjänstarbete, vilket jag statistiskt sett borde ha vid det här laget. Många ungdomar jobbar inom hemtjänsten och jag beundrar de som hjälper till där hjälp behövs och också gör det med hjärtat. För egen del skulle jag troligen inte göra det helhjärtat - nej, för mitt hjärta brister redan vid tanken på att inte ha nog med tid för varje enskild individ. Äldrevården sjuder av dubbelmoral, och för den som vill läsa en förträfflig och rakt-på-sak-skildring ur en pensionärs perspektiv borde se sig om i bokhandeln efter Kirsten Thorups Ingenmansland (Ingenmandsland, Gyldendal, 2003).

Till ytan är det en humoristiskt skriven roman som baseras på Carl Sørensens betraktelser, tillika hans barns syn på äldrevård i ett modernt Danmark. Carls demens tilltar allt eftersom och hans vän-i-spegeln (hans andra jag), Greven av Monte Cristo, kommer honom närmare ju längre bort från sans och logiskt tänkande han själv beger sig och det är här man får komma in på djupet i hans egen värld, dit han färdas när ångesten slår in.

Böcker i all ära, absolut, men verklighet och äkta gamlingar är något som fascinerar mig enormt. Jag satt på en bänk här nere i en av lekparkerna på min innergård och helt plötsligt öppnas en port och en grupp med glada pensionärer kommer skrattande och pratande ut. En av tanterna vågar inte riktigt komma med ut på gruset förrän hon en tredje gång sett efter om hon har nyckeln till portlåset med sig; nyckeln ligger där tryggt i fickan, ingen anledning till oro. Då hon säger adjö till sina vänner ger hon rådet att de inte ska falla och slå sig alldeles, samt att hon högt och tydligt ropar så det hörs över hela innergården: "Ta det lugnt, ta ett Toy!". Hand i hand går hon sedan in med sin man igen och säger förnöjt: "Lika trevligt som alltid, inte sant?".

I like it.

När hon Rot fann Bloggen

Jag är inte bloggare, men likväl bloggar jag, eller om man vill se det som ett resultat av något som min högt älskade far en gång nämnde i förbigående: "Varför bloggar du inte?"

Så, far, det kanske kan bli något av det här en dag, men om det blir på norska låter jag vara osagt.

Kanske är det också möjligt att jag via bloggen förmedlar lite bilder, för trots allt blir det en del som bara ligger. Jag borde för övrigt lufta kameran oftare, det förtjänar den (och jag).

Grannen, Herr Nilsson, är den jag får tacka för inspiration till mina studier, åtminstone indirekt:

När jag i helgen skulle skriva en uppgift till Norska 2 satte jag mig på min balkong med ett block och funderade en skvätt på vad det är som får mig att trivas så bra i Uppsala och vad jag gör av positiv energi som kommer av denna trivsel. Rubriken blev "På tur i Uppsala". Jag skrev om alla årets årstider och hur mina olika turer varierar i avstånd, mål, syfte och sällskap beroende på om det är vår, sommar, höst eller vinter. Jodå, de skiljer sig åt en hel del, tro mig.

Men det är något som är möjligt att läsa på egen hand om man så önskar. Säg bara till så skickar jag över filen.

Dagens foto kopplar jag till något liknande hatkärlek, nämligen Musikens Hus, eller Uppsala Konsert och Kongress som det heter i sin helhet. Hur det kommer sig att jag utvecklat hatkärlek till en byggnad vilken som helst? Ja, för det första så går jag förbi bygget i princip varje dag, två eller fler gånger och den stör definitivt min stadsbild i området runt Vaksala torg, samt att det är ett utdraget bygge - vilket för mig till punkt 2: Det är inte vilken byggnad som helst. Den är utvald av juryfolk, Uppsalabor och annat löst folk och har sin fulla rätt att se ut som den gör, för att den fyller en funktion (kommer i alla fall att göra om ett par år). Den åsikt jag går emot mig själv i är att jag efter hand kommit att uppskatta dess utseende och form, trots allt.

Kanske är nybyggen en vanesak i dessa tider i Uppsala, helt enkelt.