En natt i väntan

Kan det blir bättre än så här? Att sitta och vänta hela natten på Micko som skulle komma med flyget från Sydney, skulle kunna ha varit tristess, men istället fanns det så oerhört mycket att göra i väntan på honom. Den här bilden togs strax innan 23 på natten och det var bara början på äventyret, som fortsatte i detta studenthus, ett av fyra på Tempus i Åkeshov, närmare bestämt Imperfektum. Språknörden i mig fyrade av kameran och log glatt hela natten åt det här och mycket annat. När Micko väl kom, vid tre-tiden, var det ljust ute igen och någon timme senare hoppade jag glada, övertrötta skutt till min madrass på golvet.

Åh, Viebäck - så mycket som blir bättre, när man ser på det så här i efterhand. Mitt bland allt knasigt fanns oändligt många ljuspunkter, människor som kommit att bli nära vänner och filmkvällar i timtal med Lakini, Micko, Sara och Dan. Älskade ni.

Ibland

Ibland lyser himlen upp i allsköns färger och något väcks inombords.
En längtan.

Värt att granska

Jag vet att jag återkommande har nämnt ålderdomen som fenomen och även berättat om trevliga grannar som gör tillvaron lite lättare och roligare. Påminn mig om dessa glada gamlingar den dag jag sätter mig och tänker onda tankar om äldre, OK?

Igår, när jag efter att ha fikat på Fågelsången med en mycket trevlig människa som förstår mig på ett unikt sätt, gick hem, så såg jag på håll en man med barnvagn, men det var inte det som blicken föll på först, utan det var mannen som satt i en konstig ställning mot staketet. När jag närmade mig mannen, såg jag att åldern i mångt och mycket hade kommit ifatt honom och alkoholens inverkan likaså. Jag och den andre mannen försökte oss på att förstå varför han satt där alldeles ensam mitt på dagen, mitt i stekande sol - fullt påklädd, men det enda han fick fram var att han var "en sjöman på vift". Förvisso, men just då var det inte mycket till sjöman som lyste igenom. Att han var på vift var tydligt däremot, men varifrån han kom eller vart han var på väg, det var inte lätt att finna ut.

Såsmåningom kom en tjej som stannade för att se efter om mannen skadat sig. "Nog för att jag jobbar inom vården', sa hon, 'men sådana här gånger är det inte lätt att veta." Vi ringde polisen, men de sa åt oss att lämna honom åt sitt öde och valde därmed att inte hjälpa till alls. Larmet som mannen hade på armen hade vi tryckt på flertalet gånger, men ingen kom till vår hjälp. Till sist tog vi tag i det själva, kontaktade närmaste serviceboende och fick tag i någon som kunde hämta fram en rullstol och på så vis fick han komma hem igen - var nu hem var någonstans. Troligen inte alltför långt borta. Mannens mentala hem, sa han, var Tromsø, Nord-Norge, men det enda som skvallrade om det var hans norska yttringar emellanåt, ett av alla åtta språk han bestämt hävdade att han kunde. Inte kan, men kunde.

Det som är värt att granska i det här är 1. Varför kan inte polisen ställa upp när man ringer och är ärligt orolig: Samhällsplikt? Har vi inte det? samt 2. Vad i hela friden pysslade hemtjänsten med? Mannen kunde ju ha fått en hjärtattack och ingen hade märkt det. Om han nu inte haft oss där som fick göra allt arbete själva, som samhällsplikten kallar oss att göra.

Jag vill inte med det här inlägget hävda att jag är duktig eller påstå mig vara jordens bästa samhällsmedborgare, nej, för det är jag inte. Hade det varit en dag jag själv haft bråttom och inte hunnit reflektera över att det satt en man vid trottoarkanten hade jag kanske inte sett något överhuvudtaget. Det jag vill hävda är att människan är skör. Även den starkaste av sjömän som någonsin funnits, vilket vi nu kan ponera att den här mannen är, kan vackla, falla och tappa kontrollen - om än bara för en stund. Tillsammans kan vi resa oss upp, återfå värdigheten och livsgnistan. Ett citat från mannen på trottoaren får avsluta för idag:

Jag har hopp.

TT. Vilt midsommarfirande i södra Dalarna

De rev ner hela huset medan grannarna såg på.


Midsommar. Ett helt ordinärt firande där samarbete gäller för att till fullo förstå det fina i att plocka isär en timrad stuga, bit för bit, stock för stock. Det är tungt emellanåt, dymlingarna stretar emot och envisheten får ta vid, när orken tryter. Det svåraste är taket, för där är det tunga timmerstockar som ska ner en bra bit innan de når marken. Precision och hänsynstagande till övriga medarbetare är grunden till ett fullgjort dagsverke och det är det vi har tagit fasta på under helgen.

Men glädjen är inte att ta fel på, speciellt inte när midsommardagen var till ända och det väntades en middag och gott sällskap. Nog hörde vi sång och kunde se framför oss dans, men att medverka där borta på ängen, eller var de nu höll till, det var inte första prioritet.

Visioner

Blixtar och dunder, magiska under. Plötsligt en dag har det hänt, åh vilken tur, du är en lyckofigur.

Det var åska och blixtar över Avesta stad två kvällar i rad förra veckan och jag tog fram lillkameran, mobilkameran, och chansade på att få med något av det fantastiska skådespel som visades upp på natthimlen. Pappa fotade också, med storkameran, för den går att ställa på stativ och står därmed stadigt och fint och knäpper dessutom av lite fortare. Häftigt, minst sagt. Alldeles för mycket hände under veckan som var, eller alldeles för lite, svårt att säga. I vilkte fall som helst sitter jag fortfarande här hemma och skriver om dansk litteratur, en 5-poängs hemtenta utan deadline. Bra ibland, men som Lise sa så är det lätt att man skjuter upp det igen och igen - och igen.

Vaknade imorse av en dröm. Var hos en ögonläkare och undersökningen hade pågått ett tag. Jag skulle sitta i väntrummet ett tag för att låta något prov ligga till sig lite och visa något spännande och sedan skulle han läkaren kalla in mig igen, vilket han gjorde. Då hade han helt plötsligt tagit av sig läkarrocken och satt på sin stol och bad mig sätta mig nära, på en pall som man kunde dra fram fort och lätt. Då, när jag hade satt mig och tänkte att det nog skulle komma en dom över min syn, sa han:

- Nu är det dags för kyssen!
- Varför i hela friden...? Vad menar du? svarade jag
- Jag tar varje chans att få en kyss.
- Och du är gift? sa jag.
- Jo, sa han glatt.

Tack och lov att jag har sluppit sådana där läkare! Läskigt värre. Vaknade i tid för att slippa kyssen. Så. Nu ska jag återgå till min frukost och morgontidningen. För övrigt så gjorde jag ett litet test (på norska) här för någon dag sedan och då kom det fram, efter 20 frågor om diverse vanor man kan tänkas ha, att jag har en mental ålder av 46 år. Se där! Det är nästan värre än en kyss från en ögonläkare. Är det visioner, tro? Eller illusioner?

Vem är det som trampar på Kung Björn?

Fåren gör det inte i alla fall, för de går i en stor fin hage alldeles nedanför Kung Björns hög i Hågadalen. Jag knatade runt där på högen däremot, idag runt lunch och en bit in på eftermiddagen. När solen stekte på väl mycket gick jag och mitt sällskap för dagen ner till fåren, vilket blev en liten jakt, kan jag tala om!

De är inte helt lätta att hitta när hagen är stor, men min telefonpratande kamrat slängde ur sig att "de nog ligger i skuggan någonstans". Och jodå, där befann sig ett helt gäng gutafår, söta som få och alldeles matta, inte en enda kom fram för att hälsa. Värmeslag. Men vem skulle inte få det i den pälsen när termometern visar 26 grader plus?

Efter en stunds fotande av får gick färden till Håga By. Ett litet minisamhälle med eget bycentrum med tillhörande simhall, mitt emot en Walldorfskola och en oerhört charmig förskola med lokaler i en gammal herrgårdsliknande byggnad med höga fönster. Fantastiskt vackert var det, alltihop tillsammans. Mitt ute i Hågadalen, inte jättelångt från Uppsala centrum, men ändå tillräckligt för att känna lantlukt, höra hästar gnägga och kor råma. När det är instängt i Fålhagen är det enda vettiga att ta sig till Håga, så enkelt är det. ¨

På väg in till Kung Björns hög, eller Hågahögen som den nog allmänt kallas, mötte jag en pratglad man som berättade allt möjligt trevligt om hur Håga och Eriksberg såg ut innan bygg-boomen slog till på 50- och 60-talet. Det var intressant att höra och mannen hade inga problem med att hålla samtalet vid liv. Och den som känner mig vet att jag nog kan ägna tid åt gubbar och gummor i all oändlighet.

Linnés påfund?

Detta är tulpan á Big Size. Storhetsvansinne? Var det en ung Linné som såg sin chans att föreviga sin stora kunskap om växter? Vad vet jag. I vilket fall som helst så är det värt ett besök i Stadsparken - och det ganska snart, för tulpanerna är snart utblommade.

Åland

Åland, åtminstone på väg till Åland. Det var vi, Maja, jag, Janet, Julia och Mea som fotar. Turen skedde i maj förra året om jag inte minns helt fel. Det blev ingen sådan tur nu i maj, utan det får bli längre fram. Dessutom är Mea tyvärr inte här i stan och kan haka på hur lätt som helst heller. Saker och ting förändras, vi förändras - det är bara att vänja sig.

Nu ska jag ut och äta frukost på min soliga balkong och också läsa tidningen grundligt.