Evig vår

Vår. Vår bästa tid. Vår bästa tid är nu. Nu är det sista april. Sista april i Uppsala. I Uppsala håller Kung Carl tal. Tal är oändliga. Oändlig är också Fyrisån. Fyrisån är idag full av bottenslam och jox. Jox i form av studenter som sakta flyter fram på flottar i fri form. Form är viktigt. Viktigt är att komma ihåg att frukost är nyttigt och gott. Gott är också nybakt bröd. Bröd bakades igår. Igår såg jag även filmen "Den enskilde medborgaren". Den enskilde medborgaren har inte som Odens chefer tillgång till den nya månen - förmånen. Förmånen nås endast från planeten Bonus. Bonus är att solen skiner under forsränningen. Forsränningen gjorde mig trött. Trött och sliten cyklade jag hem efter lunch för att vila. Vila gör gott. Gott om folk är det på stan. Stan är likväl ganska trist idag. Idag ska jag tyvärr inte cykla ut till Gamla Uppsala för att se en rejäl brasa. Brasa är barndom. Barndom står för glädje. Glädje är att umgås med en god vän och göra mycket eller ingenting. Ingenting går upp emot vår. Vår.

Tillåtna hjälpmedel: Toner

Utan dessa skulle jag inte skriva så mycket alls. Musiken hjälper mig i studierna på alla sätt. Men bäst vore att ha livemusik med gitarr och sång, akustiskt. När den dagen kommer, då kommer jag att skriva på nynorsk av bara farten.

Kladdkaka

Vems haka är detta?
Dagens gåta.

Mannen finns som staty i Uppsala på ett ganska undanskymt ställe. Jag fann honom en dag i april, ensam och övergiven, tom i blicken och på något sätt ganska ointresserad av sällskap i allmänhet.

Han har en tjusig hakgrop, det är bara det jag vill få sagt.

Om du kan lista ut vem karln är så får du en fika hemma hos mig. Jag har en kladdkaka på gång. Som det ser ut nu i alla fall.

Kvinnan i mig

När jag inte går omkring i stövlar och regnkläder brukar jag ha på kläder som är sköna och bekväma, men som inte hela tiden minnar om tiden på Hållands folkhögkola. Där är det en väldigt gemytlig friluftsstämning bland eleverna. Därmed inte sagt att alla knatar runt i superunderställ á la Lundhags jämt, (bara från dec-april), nej, men man sticker inte ut om man ser ut så, menar jag.

När jag i vårt kök på Brunkulla, "Beverly Hills" aka Bevvan, på Hålland, fann att matlagning och bullbak är rogivande sysselsättning blev det en hel del av den varan. Men fy på den som snodde bulldeg utan att fråga! Den fick heller ingen nybakt bulle. Så det så. Det hände att jag bakade bullar i underställ, ja. Jag erkänner. Lundhags.

Nu idag har jag åter igen hittat kvinnan i mig, kallat fram henne och utnyttjat henne till fullo. Jag kokade risgrynsgröt, stekte amerikanska pannkakor och putsade silver - allt på en och samma gång. Det går. Men bara ibland. När inspirationen faller på, då går det undan.

Very much impressive. Om jag bara slapp äta upp pannkakorna själv. Fika/brunch, någon?

Sen kväll på Storken

Långa dagar kan man tycka illa vara om, men visst går det - om det som gör dagen lång är något som förgyller tillvaron. Hela dagen fr.o.m. kl. 13 har jag suttit och läst Ib Michaels Kejserens atlas. Den påstås handla om filosofi, står det på en hemsida jag ramlade in på.

Filosofiskt eller ej - hur som helst så ska jag se om jag orkar en stund till, eller så slocknar jag helt. Somnar jag nu kan jag kliva upp i tid och läsa en skvätt till innan lektion.

Strömlöst

Det här är Mormor och Morfar. De bor i Dehradun, norra Indien. Han, Morfar, har en gång i sin ungdoms dagar jobbat i det militära, så hans engelska är det inga problem med. Hennes engelska är förvisso bra, mest så att hon låter mer indisk än han när hon pratar i allmänhet.

När jag en vecka i början av februari 2005, på samma Indienresa som tidigare nämnts, blev sjuk och fick åka iväg från hindistudierna uppe i vackra, underbara, fantastiska, magnifika: Mussorie, hamnade jag i sitsen att jag lärde mig vardagshindi genom att varje dag se på indisk såpopera med dessa sköna gamlingar. Likväl var det den värsta veckan i form av oväder, så strömmen gick lite till och från. Helt plötsligt försvann bilden och TV:n blev svart: Bidjli nahii hä*, sa Morfar och inväntade återkomsten av "Jessi Jessi Koi Nahin", utan att se bort från TV:n medan strömavbrottet varade.

Om jag inte minns helt fel så lämnade jag Dehradun lyckligare än många indier. Jo, det är sant, för jag fick träffa mamman till en av stjärnorna minsann, under en rejäl djalpan*, där det mesta i form av sötsaker bjöds. Dottern var säkert med i "Jessi Jessi Koi Nahin", eller någon av de andra såporna med lustiga namn och färgglada skådespelarutstyrslar. Det som skiljer oss bleka nordbor från indier är att de passar i alla möjliga pasteller. Jag talar åtminstone för mig själv när jag påstår detta.

* bidjli nahii hä 'det finns ingen ström'
* djalpan 'fika'

En stilla afton

Ekebydammen. En liten oas i betonglandskapet. Här bor paddor, men de dyker upp först på natten, när mörkret ligger tätt över vattnet och vassen. Det här är något jag skulle vilja ha mer av - natur inpå knuten, inte bara hus, hus och ännu mer hus. Dessutom gillar jag paddor. Mycket. Både i singular och plural.

I professorers sällskap

Tänk dig en lägenhet, en ganska stor sådan, med inglasad balkong och utsikt över Fyrisån. Ute på balkongen står två personer, resten befinner sig där inne, utspridda över alla rummen. En man håller tal, eller snarare en välkomsthälsning som är uppbyggt som ett tack till livet och tack till vännerna som befinner sig just där, både i lägenheten och i livet i allmänhet. Hans ord väcker känslor, tårar rinner från olika håll och alla applåderar varmt när han tystnar. Folk i alla åldrar minglar runt och en skål med hajkött skickas runt, inte vilket hajkött som helst, utan ruttet hajkött. Till hajen sörplas brännvin och förrätten avslutas med att ytterligare en skål med torkade alger går laget runt.

Till huvudrätt serveras fisksoppa. Torsken är full av ben, gästerna turas om att sänka nivån på matskicket. Det är uppsluppen stämning och minglet har bytts ut mot stilla matbordsgemenskap. Vid ett av borden sitter en dam av rysk börd, en annan isländsk, någon har danskt blod i ådrorna samt några svenskar; alla pratar svenska.

Mannen som tidigare höll tal vandrar runt bland borden och frågar om gästerna trivs och har allt de behöver, en duktig värd är han. Han ser så lycklig ut, som att han fått en andra chans i livet - vilket han har.

Efterrätten visar sig vara isländsk pannkaka. Med vaniljessens. Alla närvarande äter sig mätta även denna Fisksoppa - Livssoppa.

Kvällen har sin gång och när klockan närmar sig tio är många redan på väg hem med tåg och buss. De som är sist kvar är studenter, några som glatt studerar bokhyllan, några som sjunger isländska sånger i stämmor, några som hjälper till att plocka i ordning och någon som tackar värden för en mycket angenäm afton, trots att denne någon kom utan anmälan.

Denne någon är jag själv. Och jag kom till denna fest tillsammans med Fornnordisterna.

Når tida er komi - om a-ändelser, bl.a.

Sitter hemma och pluggar idag, det blåser ute så jag skulle nog blåsa bort om jag gick en längre tur. Igår åskade det så jag trodde fönsterrutorna skulle gå sönder, vilket jag villigt erkänner att jag inte hade uppskattat. Då hade det blivit blött och eländigt inomhus också. Så här såg jag i alla fall ut igår, så ni får lite förståelse att det var ordentligt busväder och inte något jag hittar på för att spela "viking", eller något åt det hållet.


Hur som helst så gör jag en övningstenta till Norska: Språk och kultur. Den är helt OK, jag gillar frågorna och tycker om att det ställs en hel del krav. Kursen är ändå 10 p och norskan har två skriftspråk, oavsett hur mycket man vill förneka det ibland. Fast här är jag nog delad, för trots allt så tycker jag om nynorskans diftonger och a-ändelser. Om man är våghalsig nog kan och får man ju t.o.m. skriva i-ändelser, t.ex. "tida er komi" eller "boki er skori", men jag håller med, det ser ganska gammeldags ut.



Med tanke på gamla tingest så längtar jag lite tillbaka till Gotland. Förhoppningsvis blir det cykelsemester där i sommar. Tills vidare får jag stilla drömma om lamb, raukar och Visbys ringmiur av stein.

Sandaler slår aldrig fel

När varken Haglöfs eller ullsockar hjälper, då är det blött. Ett mastodontregn av värsta slaget kom över mig när jag strosade runt slottet idag på eftermiddagen.

Det mesta har varit lite av frustration idag, ärligt talat. Jag tog för en gångs skull på mig en klänning och kände mig fin men inte för fin. När jag gläntade på dörren till min balkong hördes dock regnet falla på balkongräcket. På med regnbyxorna bara, jajjemänn. Dölj allt vad klänning heter, jodå. När jag gått 5 minuter hemifrån insåg jag att jag glömt hälften av det jag skulle ha med mig (lånekort, ID, passerkort m.m.), så jag fick vända åter.

Jag kunde dessutom mer engelsk grammatik än norska under norsklektionen. Vidare pratade jag tyska när jag skulle uttrycka glädjen över gårdagens danskbesök på Biskops-Arnö, samt vid uthämtning av beställd bok på Carolina Rediviva (univ.bibl.) sa hon som satt där att jag inte gett tillräckligt tydliga instruktioner på exakt vilken tidsskrift jag ville ha fram ur arkivet: "Kom tillbaka imorgon, då finns det du beställt fram där på hylla H," sa hon.

När jag gick genom regnet kunde jag inte annat än undra över min egen oturliga förmåga att välja fel och till slut erkänna att fel blev rätt: Nämligen, mitt skoval för dagen föll på sandaler och någon tyckte det var galet. Faktum är att de torkar fortare och med ullsockar närmast foten behöver tårna aldrig någonsin känna fruktan för kyla trots väta.

Nyss hade jag Grammar Session över telefon. Det är riktigt uppmuntrande, pröva själv. Därför förtjänar jag en film nu.

Na(tur)

Alldeles nyss kom jag hem från Biskops-Arnö, med bil faktiskt, för skjuts erbjöds hela vägen till Vaksala torg. Tacksamt. Det var mina kursare från den danska litteraturkursen som skulle genom stan den vägen så det passade sig ypperligt att släppa av mig och Lise just där. Lise är för övrigt dansklektor på Institutionen för nordiska språk här på Uppsala Universitet. Hon och jag pratade om språk och internordisk kommunikation, vilket är fascinerande i sig att prata om med en som växlar mellan danska och dansk-svenska/svensk-danska, (vilket man nu önskar).

Jag tänkte därför att jag kunde passa på att skriva ner lite text på norska, nämligen två delar av den "omtalade" På tur i Uppsala:

Vår: (bokmål)

Om våren, når sola lyser fra den skyfrie himmelen med famlende stråler våkner jeg tidlig, kan ikke spise tilstrekkelig raskt fordi jeg må komme meg ut. Leiligheten min har morgensol og tilhørende balkong, men det er ikke nok når naturen roper til meg. Nå er det jo dessverre slik at jeg bor på feil side av Fyrisån, så jeg må gå gjennom hele byen for å nå skogen. Jeg blir ikke igjen i byen, men går heller i en fart videre, over Fyrisån, mot Domkirken, passerer deretter forbi kirkegårdene og kommer til syvende og sist frem til Stadsskogen. Når man ikke eier bil er det den skogen som får representere skog som fenomen.

Å gå seg vill der krever at man er litt distré, har noen sagt til meg, men likevel skjer det for meg hver gang. Jeg er nok ganske distré når alt kommer til alt, og "Noen ganger er det all right", synger Børretzen, og ja, noen ganger, men ikke hver vår. Jeg tenkte i våres at jeg kunne jo ta noen med ut på tur, så skulle jeg ikke gå meg vill, men plutselig var vi to unge damer som ikke hadde den fjerneste idé om hvor rett gangsti var; selskap hjelper åpenbart ikke. Så, er da turer på våren noe jag gjør fordi jeg er soldyrker? Nei, slett ikke. Med svensk aprilvær som utgangspunkt må jeg si det at våren gir spenning på turen.

Vinter: (nynorsk)

Eg elskar snø. Ein tur på vinteren skal helst vere på ski, telemarkski. Det gjeld frå februar til april. Oppover fjella med feller under skia, saman med gruppa av vener, me smiler og snakkar minst mogeleg, for naturen seier jo nok. Nedover er det urørt laussnø så langt augo mine kan sjå. "Når du har kjørt ned en fjellside med puddersnø på telemarkski, er du en lykkelig person", seier Joakim Andreassen* om telemarkkøyring. Eg er i samd med honom.

Ja vel, det er fjella det og ikkje Uppsala om vinteren. Trøystelaust er det å oppleve mangelen på fjell kvar vinter, men eg har etter to år i byen byrja å akseptere faktum; Uppsala må ha snø, men telemarkskia mine kviler drøymande og ubrukte på ubestemd tid. Ein må derfor finne på andre mogelege turar. Som eg skreiv tidlegare så er det gjennom det snøberre bysentret eg må gå for å kome til meir spanande bydelar, med omsyn til naturleg skogvekst i kvart fall.

Er det vanleg vekedag er det ikkje heilt uvanleg at eg ringjer opp veninna mi og spør om eg kan kome på besøk. Ibland får eg selskap av ho sjølv når ho er på skulen og skal heim att. Flogsta er bydelen som kvar gong det gufsar frå Håga merkar av det mest, så turen vår sluttar når me begge er frosne og lengtar etter heit te. Men, eigentleg er det sjeldan eg har selskap når eg er på tur om vinteren her i Uppsala. Kvifor? Eg veit ikkje det heller, men eg veit at eg er ei naturmenneskje og ikkje bymenneskje, og eg trivst i kulda.

* http://www.xxl.no/xxl_templates/magasinArtikkel____37485.aspx

Tvåsamhet

Den här lille indiske pojken befann sig byxlös utanför Agra Fort en dag i slutet på februari 2005. Han åt en banan i all hast och jag fångade honom på bild sekunden innan han sprang iväg med rumpan bar, lycklig som få. Hans mor däremot hade nog fulla händer, för hon lät honom ränna runt fritt på parkeringen.

Här i Sverige finns inte så tydlig fattigdom alla gånger. Eller så kanske man väljer att inte se den bara. Ett fenomen som annars kan klassas som I-landsproblem är mitt ständiga överskott på bakade kakor o dyl. Det är måhända fattigt och tomt på mat i kylen emellanåt, men bärpajer är det inte ont om. Igår delade jag en hallonpaj med Josef, vilket inte satt fel. Tvärtom, det blir så mycket trevligare när man är två.

Idag regnar det i Uppsala, i ock för sig mindre nu än tidigare på morgonen, men ändå. Jag tycker om regn. Stilla sommarregn, vräkande höstskurar som följer gufset från Håga och aprilvädrets små doser av väta. Jag ska knata ut i det snart, det senaste alternativet av nyss nämnda, eftersom jag har en dag fylld av aktiviteter: Norska 2, English Grammar Session, Ældre dansk litteratur (Ibsen, Et dukkehjem), samt Yngre dansk litteratur (m. Pia Juul ute på Biskops-Arnö).

Ålderdom

Jag har ingen erfarenhet av hemtjänstarbete, vilket jag statistiskt sett borde ha vid det här laget. Många ungdomar jobbar inom hemtjänsten och jag beundrar de som hjälper till där hjälp behövs och också gör det med hjärtat. För egen del skulle jag troligen inte göra det helhjärtat - nej, för mitt hjärta brister redan vid tanken på att inte ha nog med tid för varje enskild individ. Äldrevården sjuder av dubbelmoral, och för den som vill läsa en förträfflig och rakt-på-sak-skildring ur en pensionärs perspektiv borde se sig om i bokhandeln efter Kirsten Thorups Ingenmansland (Ingenmandsland, Gyldendal, 2003).

Till ytan är det en humoristiskt skriven roman som baseras på Carl Sørensens betraktelser, tillika hans barns syn på äldrevård i ett modernt Danmark. Carls demens tilltar allt eftersom och hans vän-i-spegeln (hans andra jag), Greven av Monte Cristo, kommer honom närmare ju längre bort från sans och logiskt tänkande han själv beger sig och det är här man får komma in på djupet i hans egen värld, dit han färdas när ångesten slår in.

Böcker i all ära, absolut, men verklighet och äkta gamlingar är något som fascinerar mig enormt. Jag satt på en bänk här nere i en av lekparkerna på min innergård och helt plötsligt öppnas en port och en grupp med glada pensionärer kommer skrattande och pratande ut. En av tanterna vågar inte riktigt komma med ut på gruset förrän hon en tredje gång sett efter om hon har nyckeln till portlåset med sig; nyckeln ligger där tryggt i fickan, ingen anledning till oro. Då hon säger adjö till sina vänner ger hon rådet att de inte ska falla och slå sig alldeles, samt att hon högt och tydligt ropar så det hörs över hela innergården: "Ta det lugnt, ta ett Toy!". Hand i hand går hon sedan in med sin man igen och säger förnöjt: "Lika trevligt som alltid, inte sant?".

I like it.

När hon Rot fann Bloggen

Jag är inte bloggare, men likväl bloggar jag, eller om man vill se det som ett resultat av något som min högt älskade far en gång nämnde i förbigående: "Varför bloggar du inte?"

Så, far, det kanske kan bli något av det här en dag, men om det blir på norska låter jag vara osagt.

Kanske är det också möjligt att jag via bloggen förmedlar lite bilder, för trots allt blir det en del som bara ligger. Jag borde för övrigt lufta kameran oftare, det förtjänar den (och jag).

Grannen, Herr Nilsson, är den jag får tacka för inspiration till mina studier, åtminstone indirekt:

När jag i helgen skulle skriva en uppgift till Norska 2 satte jag mig på min balkong med ett block och funderade en skvätt på vad det är som får mig att trivas så bra i Uppsala och vad jag gör av positiv energi som kommer av denna trivsel. Rubriken blev "På tur i Uppsala". Jag skrev om alla årets årstider och hur mina olika turer varierar i avstånd, mål, syfte och sällskap beroende på om det är vår, sommar, höst eller vinter. Jodå, de skiljer sig åt en hel del, tro mig.

Men det är något som är möjligt att läsa på egen hand om man så önskar. Säg bara till så skickar jag över filen.

Dagens foto kopplar jag till något liknande hatkärlek, nämligen Musikens Hus, eller Uppsala Konsert och Kongress som det heter i sin helhet. Hur det kommer sig att jag utvecklat hatkärlek till en byggnad vilken som helst? Ja, för det första så går jag förbi bygget i princip varje dag, två eller fler gånger och den stör definitivt min stadsbild i området runt Vaksala torg, samt att det är ett utdraget bygge - vilket för mig till punkt 2: Det är inte vilken byggnad som helst. Den är utvald av juryfolk, Uppsalabor och annat löst folk och har sin fulla rätt att se ut som den gör, för att den fyller en funktion (kommer i alla fall att göra om ett par år). Den åsikt jag går emot mig själv i är att jag efter hand kommit att uppskatta dess utseende och form, trots allt.

Kanske är nybyggen en vanesak i dessa tider i Uppsala, helt enkelt.