Lingvistik är inte mitt ämne, men likväl läser jag det. Dessutom sitter jag här och har snart en Bachelor, detta vackra påfund, med huvudämne Nordiska språk, inriktning norska, och lingvistik som biämne - som om jag uppskattade det fullt ut och menade att det är något jag är stolt över att jag har läst.

Kanske är det det? Kanske är jag stoltare än vad jag känner inom mig? Jag tror nog att jag har gjort ett bra jobb, men att jag kunde ha lagt mer själ i det. Är det månne så att man inte nödvändigtvis kan ha hjärtat med i allt?

Jag vet inte. Dock vet jag att jag har goda fina vänner i stan som hjälper mig med allt. Det kan gälla pengar, boende, mat, sällskap under studietimmarna, eller vad som än händer. Någon finns där och vill stödja och jag uppskattar det så oerhört varmt att jag inte anar hur jag ska tacka alla dessa fina människor när jag åker hemåt till Bergen igen om några månader.

Ikväll ska här ätas muffins och drickas te med en god vän och jag tror det kan bli en sådan där mysafton som vi båda mår bra av även om det kommer att dra över tiden på alla sätt, om jag känner oss rätt. Kanske slutar det idylliskt med lite gitarrspel och sång? Jag vet att det låter fånigt, men den typen fånigheter gillar jag.

Med kärlek från Uppsala till eder alla ute i stora världen.