Lägg bekymren på hyllan

Det finns dagar då orosmolnen hopar sig, förökar sig och lägger sig för att vila tungt över ens sinne. Handlingar oavsett sort kan tyckas vara svårforcerade berg och alldeles för djupa dalar att ta sig igenom - MEN, det måste inte vara så.

Lägg bekymren på hyllan. Lätt att säga, jodå, men faktiskt inte svårare att genomföra än man gör det. Idag är en av de där oerhört bra dagarna, liksom gårdagen var och gårgår-dagen (i förrgår). I fredags började en mini-semester, i form av en kortare resa norrut mot Dalarna och mitt älskade lilla Avesta. Weekend-resa, borde det kanske heta, men jag har fått ännu en helg med galna upptåg och härliga vilostunder.

En gammal favorit dök upp där alldeles framför mig i Plushuset (Avestas mest självklara mötesplats - shopping samt en fika på ett centralt café) - och vilken hjärtklappning det blev! Aldrig trodde jag att så skulle ske elva år senare, men det gjorde det. Andra gången jag knatade förbi hans arbetsplats hade allt lättat tre ton och det gick alldeles utmärkt att prata lite mer, om än inte mycket mer, eftersom han jobbar i en av butikerna och måste hjälpa kunder i första hand. Tänk, vad det kan göra gott inombords att komma över den där tröskeln, alla bekymmer jag har haft inför mötet med honom - i alla år, som bara varit onödigt att besvära tankarna med.

Nästa person som värmde hjärtat ytterligare var en femåring som drog med mig till lekparken, där vi systematiskt lekte oss igenom varje moment och när endast ett återstod insåg jag att min mor ropade på mig där bortifrån och genast talade jag om det för den väldigt envisa tösen, att "nu måste jag gå", varpå hon svarade: "Men, kan inte du fråga din mamma om du får leka lite till, eller om du får komma och leka imorrn?"

Käre tid, vad svarar man? "Nej, jag måste gå nu, för mamma ropar på mig." eller "Vi får se, jag behöver faktiskt inte fråga min mamma om sådana här saker längre." Jag provade varianten som nog kan kallas övertalning med empati. "OK,' sa jag, 'men vi gör så här, vi går bort till klätterstången (den där man kan göra volter runt eller bara sitta på och dingla med benen) och sen måste jag faktiskt gå." Hon gick med på det.

När jag hängde upp och ner och roade mig kungligt, ringde telefonen och att svara då hade varit ett illa valt tillfälle. Tösen tyckte jag kunde ha svarat, men hon såg nog inte scenariot jag byggde upp i min "vuxna" hjärna; vad som händer om jag släpper händerna i det läget. Nåväl.

Tösens vänskapsförklaring kom alldeles när mor och jag skulle till att gå därifrån - hon härmade mig istället för att jag skulle härma henne. En fin gest, tycker jag. Inga bekymmer där inte! Det är fantastiskt att leka med barn, helt enkelt. Dagens glädjeämne i form av barn kom fram till mig och sträckte armarna mot mig med ett brett leende - och i min famn blev hon kvar en god stund, glad och förnöjd, innan jag satte ner henne och hon knatade iväg mot nya famnar på sina lätt ostadiga småbarnsben.